Frivilliga fara hem-funderingar?

Jag borde ha skrivit om det här redan tidigare i veckan, men det hanns inte riktigt med, så innan det helt slinker ur minnet ska jag ta och skriva några ord om det här med att vara frivillig i militären, och om hur jag under förra veckan var rätt säker på att jag skulle åka hem.

Jag har ungefär alltid varit en sån som vill vara säker på att jag tagit rätt beslut, jag är väldigt ambivalent och vill gärna ha rätt att ångra mig i alla beslut jag gör. Därför kommer det rätt naturligt att jag hunnit fundera många gånger på ifall nu det här är rätt val för mig.
Under första veckans första dagar var allting så nytt att jag hade lite svårt att hitta min plats, så då tänkte jag förstås, särskilt som en av kvinnorna i min stuga åkte hem relativt snabbt för att hon insåg att det inte var riktigt hennes grej. Mina funderingar till trots så trivs jag ändå bra.

Under förra veckans tisdag och onsdag var det dock andra bullar... Jag vet inte hur mycket av det som hade att göra med att vi hade lite fysiskt tyngre dagar (inga enorma bördor, men vi började med framryckning, tetsande och marscher med full stridsväst, väska och vapen), och hur mycket av det som hade att göra med att jag var några dagar före min mens och därmed lite överkänslig, men i vilket fall som helst så var jag under onsdagen rätt säker på att jag inte skulle komma tillbaka efter helgens loma. Mina tankar gick i stilen att jag trivs bra och nog klarar mig okej, men att jag inte är ett dugg intresserad av all extra skit som man får på köpet. Allt väntande, köande, ropande, ordergivande, allt punktknulleri gällande regler, och kanske allra mest (med risk för att låta överdramatisk) frihetsberövandet. Att inte själv kunna kontrollera sin fritid, sina mattider, sina val. Att man mycket sällan har tid för sig själv. Och på nåt vis hann dedär tankarna växa sig enormt stora under den där vägen till G-skogen under onsdagen.

Nå, väl "hemma" i stugan släppte jag ur mig ett "jag vet nog inte om jag kommer stanna här så länge till..." och då dammarna öppnats en aning så började jag storgråta, mest för att jag nog bara var så trött och så frustrerad och därtill hade så förbannat sjuka och blåslagna knän från de två gångna dagarnas tetsande och höga knästående. Som tur är har vi fin anda i stugan och åtminstone jag har lätt att tala med de andra, också med min stugförman och undersergeant, som jag börjat både storgilla och respektera mer och mer för var dag. Vi pratade en del om det under dagen, och utan att nu börja redogöra för diskussionerna så beslöt jag att åtminstone inte göra några dumma, spontana beslut utan att åtminstone låta det vila ett tag. Och redan samma kväll kändes det ju nog mycket bättre.

Idag har jag inga planer på att åka hem, men nog är det ju så att ångra sig-gränsen kommer emot med snabba steg (45 dagar för kvinnor), och säkert kommer jag att fundera än! Dock trivs jag ju nog egentligen sjukt bra, folk är trevliga, jag har inga problem med de ganska strikta rutinerna, och även om mycket ju nog är rätt onödigt, så finns det nog mycket intressant också, och nog är jag ju där för "the whole package". Inte är det ju precis som att man kommer igenom studierna utan trista delar heller. Då jag var på intervju med vice-enhetschefen senare i veckan talade jag om det också, om mina långsiktiga planer, och om mina funderingar på att åka hem. Och han tyckte som jag, att jag ju åtminstone har 45 dagar på mig att känna efter. Så, det gör jag. Känner efter.

Första loman

Nåja. Det här med uppdaterandet av bloggen har hamnat i skymundan sedan det hela satt igång, av förklarliga skäl. Under vardagskvällarnas fritid vill jag inte riktigt alltid ligga och författa, och här under riktiga ledigheten har jag nog bättre saker för mig... Nu har jag dock en femton minuter på mig förrän jag ska iväg på kaffe, så jag ska ventilera lite tankar!

Vår första helgpermission blev en förlängd sådan. eftersom vi fick (hamnade att) ta ut vår första brigad-HL idag måndag, och behöver därmed vara på plats först ikväll 23.59, med speciella pampasrättigheter gällande tiden. Bussresan upp gick bra, jag och P satt och pratade skit, och sen mötte H mig vid busstation. Lördagen gick åt att sova länge, se på film och äta godis, samt bada bastu och skippa en utegångskväll. Jag hade tänkt fara ut och dansa, men då det var dags att bege sig hade jag somnat på Z's säng av ren utmattning, och jag skjutsades istället hem till min säng. I går på söndagen sov vi ännu längre (vaknade 11.30...), degade en massa, lagade mat och skippade kvällens planer på sommarteater. Istället såg vi mera film, jag läste en massa, och fixade med byråkrati. Skönt så. Nu idag ska jag träffa en kollega, och sedan Z för kaffe, samt besöka apoteket och skaffa lite stuff jag behöver.

Jag har njutit av att få sova länge, äta långsamt, och äta vad jag vill! I lördags hungrade jag efter getostsallad så vi åt ute, sen till kvällen vankades det takeawaysushi, och igår till lunch gjorde vi hemlagade halloumiburgare, av vilka det blev rester som jag ska äta före bussen avgår ikväll. Om Nom. Nog gick ju helgen fort, och då var det här ändå en en dag längre permission än vanligt. Nå, bara 4 dagar tjänst till nästa loma, och den tror jag kommer tillbringas i hemhemtrakterna, för alla lär vara så upptagna i Vasa nästa helg.

Om jag hinner och orkar ska jag skriva lite om de gångna två veckorna ännu ikväll, men jag lovar inget :)

En vecka i ett stycke

Nu har jag och de kvarvarande 4 rekryterna i stuga Vasa överlevt en vecka i det militära. Och det i ett och samma stycke! Även alla 5 tjejerna i andra stugan är kvar, men det finns en risk att E åker hem, lite beroende på kvarvarande utbildningsalternativ.

Det är svårt att sammanfatta den gångna veckan. Vi har börjat få striktare regler; inget rättande av klädsel i formation, mindre yrande (förhoppningsvis) och mera krav på att vi själva ska minnas alla minutfunktioner. Det funkar bra, och den här veckan behöver vi heller inte städa damvessan 2 ggr/dygn, så det känns lyxigt ^^. Dessutom har vi fått börja gå i fri formation hem från maten, och i lördags slapp vi till Sode riktigt snabbt dessutom. Bara 4 morgnar till, så åker vi på permission för första gången - jee! Det ska bli knäppt att röra sig i militära kläder utanför brigaden...

Lite sönder har jag dock hunnit vara. I lördags, då det var anhörigas besöksdag, satt jag kanske en halvtimme på duschgolvet och grät, för att jag kände mig så ensam då Alla Andras flickvänner och föräldrar var här. Alla andra hade nån att krama och jag typ, agerade bihang. Det var så dumt, för jag skulle kännt mig jättefånig om nån kommit hit ända från Vasa för att hinna umgås typ 3-4 timmar, men det blev så annorlunda då det plötsligt fanns en massa civila på vårt privata område... Men det blev bättre då jag fick umgås med E och partner och moster och blev riktigt bjuden på munk och kaffe :3 Och sen ännu bättre då alla civila stack :P

Sen idag hade jag en liten inre strid då jag blev superstressad av att jag fick 1 minut på mig att göra det som vissa fick 10 minuter till då vi hade skjutövning, för att jag råkade vara sist. USCH vad jag var arg, för jag fick inte ens ihop min stägä ordentligt utan var tvungen att be min stugförman göra det åt mig så jag skulle hinna. Nå, jag fick det fixat senare på dagen, så no panic. Kokade nog ändå igenom hela föreläsningen efteråt, som passande nog handlade om aggressionskontroll...

Nåjåå. Imorgon ska vi vara på skjutbanan hela dagen, så jag ska väl försöka sova så småningom. Igår sprang jag för övrigt dp-länken för första gången, gick min första (korta) marsch och åt min första Sputnik :) Wheee!

Hälsningar från kasernen

Tjohej :) ikväll fick vi första riktiga kvällsfritiden, så jag ska väl skriva en par rader åtminstone. Mer än så orkar jag nog inte via telefon, kan kanske skriva mer hemifrån sedan...

Nå. Man finner mig numera på Pionjärkompaniet, i stuga Vasa, tillsammans med 4 andra kvinnliga rekryter och en kvinnlig undersergeant. Vi kommer dock bli en person färre imorgon eller till helgen, då en tjej åker hem. De andra i stugan är trevliga och det verkar också finnas en hel del trevliga män på plats. Även om nu måånga är väldigt unga och "acting their age" :P Men jo, nu på fjärde dagen vågar folk tala lite mer med en också.

Hittills har vi haft mycket grundläggande skolningar, ätit helt jävla massa (vi äter hela tiden!), städat ganska sabla mycket, och nu idag har vi börjat få utöva sluten ordning, gå i takt, jäpittää, och hälsa på överordnade. Det var för att vi besökt sjukis idag. Före det skulle vi tydligen ha dött om vi t.ex. stått i grundställning ;) Men jo, sådär riktigt superstrikt är det nog inte, iom. att vi inte behöver ha nån pinkkapunkkagranskning ens... Men i vår stuga viker de flesta iaf, för att det känns som man missar något annars :P Det är ju en sån där grej som man hört alla karar tala om. Men vi, vi hann vika EN före enhetschefen meddelade att pionkken inte viker punkkor längre. Hmpf. Samma med att dejouren checkar gradbeteckningar. Nope. Not here. och jag som så gärna skulle!

Nåja. Vi slipper hem om en dryg vecka (andra helgen), och då blir det brigad-HL på måndan, så jag hinner t.o.m. vara hemma en par dagar innan man ska tillbaka..!

STJ 1

Dit for den sista civila helgen, tillbringad på en bröllopsfest i ett soligt Tapanila med fina vänner, en sangriafontän, karaoke och allsköns fantastiska påhitt. Vi kom hem tillbaka till Vasa runt 17.30, åt, duschade och dog lite. Nu har H kramats hejdå, jag har lämnat min extranyckel till syster, och det finns inte mycket mer att göra än att sova en sista natt. Katterna fördes till sin nya fostermatte i fredags, jag har lagt cykeln i förvar, och det enda större som är kvar är väl att typ diska. Imorgon vid den här tiden misstänker jag att jag står i en kö nånstans iklädd grönt och väntar på något.

Det finns väl inte så mycket mer att säga. Imorgon börjar nästa, stora lajv för mig.

4 dagar, 8 timmar

Alternativt, ganska exakt 4 dagar tills jag stiger på bussen. Det börjar bli så löjligt små siffror att jag inte riktigt själv förstår det. Två morgonskiften, två kvällar som är ganska schemalagda, samt två dagar som rätt långt går till resande och bröllopsfirande. Sen. Huhhu.

Igår bakade jag muffins till jobbet, för att... ööh, "fira" att jag åker på "ledigt". De blev fula, både för torra och för kladdiga, och alltför få. Så brukar det bli med mitt bakande. Nå, jag ska ta och köpa lite frukt eller nåt till, och föra det dit redan idag, så folk kanske hinner säga hejdå.

Igår var jag också på lunch med föräldrarna, för att hinna säga hej åt dem förrän jag sticker. Det var lite fint att höra att "faffa skulle nog ha varit så stolt", det är inte något jag tänkt mig att höra. Nå, min faffa var med i kriget, kanske det inte är en alltför ologisk tanke, ändå.

Sista "igår":et är att jag igår hade tänkt fara till simhallen för att träna, och därtill kolla var jag ligger med kravet att kunna simma 200 meter på 5:30 minuter. Det blev inte av, för när jag kom fram stod det "huoltoseisokki" på dörren, trots att jag tyckt att jag kollat så noga på simhallens hemsida. Pöh. Nåja, int då. Int sku ja ha vela heller...

SA betalar min hyra fr.o.m. nu

(...eller då snarare FPA)

Lite fult censurerat, men det viktiga är alltså "MILITÄRUNDERSTÖD"