Hemmaskriverier om slutet.

Det är nu ett dygn sedan jag lämnade in alla mina kamor till rustis (Två ryggsäckar och en rinkka sprängfyllda med grejor, tack till herr skrivare som hjälpte mig släpa allting), åt min sista batamåltid och lämnade in mitt vapen. Det känns förvånansvärt okomplicerat att vakna i det civila, och jag är tacksam över det, för jag känner mig annars rätt så traumatiserad i bakhuvudet någonstans. Min Sandra kom förbi här nyligen, och jag grät en skvätt till.

Man hinner tänka så mycket, på 4 veckor, särskilt då man som jag är en sån som tänker hela tiden. Redan första veckan funderade jag på om det militära var något för mig, men jag ville inte riktigt tänka så, för jag trivdes ju så bra, och jag hade ju sett fram emot det här i nästan 2 år.

...Alltså, hur skriver man sånt här? Jag vet inte vad jag ska säga. Det blev bara för mycket, och jag insåg att det inte var värt det, mitt i poterogrävandet under tisdagens mullibordell. Och då tyckte jag ändå egentligen att det var ganska roligt att gräva :) Men då man grävt från 0800 till 1600 och började bli trött på det, och samtidigt insåg att man inte har nåt annat val än att fortsätta, då börjar man tänka till. Och så börjar man jämföra sina alternativ. Och hur lång tid jag ändå skulle ha kvar av det här, om jag stannade. Och plötsligt var det inte mödan värt - jag skulle kunna pina mig igenom det, helt säkert, för Så tungt var det i slutändan inte, och även om jag länge vetat att jag inte är nån natur/lägermänska alls, så skulle jag säkert överleva om jag bara ville. Grejen var den att jag inte ville mer. Plötsligt kändes det meningslöst att stå och gräva en grop i skogen, för att sedan fylla igen den 2 dagar senare, utan att den fyllt nån större funktion än att jag lärt mig att gräva den.

Och då jag kommit till insikten att jag inte ville stanna, så blev allting skitjobbigt. Då fick jag en panikattack mitt i mars mars till maten (för att de mest omotiverade killarna i min grupp är så sabla slöa), och sackade ihop vid sidan av stigen. Min US hittade mig och lade mig på ryggen, och så låg jag där och panikgrät i några minuter medan jag försökte få luft, och Teräs, underbara person just då, stod och höll mig i handen. Det var då jag gav upp, och bara ville bort. Känslan av att inte ha nån flyktväg bort från en plats jag inte ville vara i, det var så jävla äckligt. För att göra en lång historia kort så fick jag sitta och prata med flera sergeanter, och senare även högre kuckun, och dra min historia många gånger. Hur jag velat länge, och hur det inte är ett spontant beslut. Jag blev lovad att slippa från skogen nästa morgon, då det kom nya bud om att jag slipper därifrån på fredag. Många varv av panikgråt och hyperventilering, och i ett skede blev jag ombedd att ringa mamma för att se om hon kunde trösta bättre. Det kändes så dumt att svika mina utbildare som helt klart ville mitt bästa, och gärna skulle se mig stanna, men jag hade gjort mitt beslut. Och jag grät, för att det var så sorgligt att det här trots allt inte var tänkt för mig, fastän jag hade så mycket planer och förhoppningar.

Ungefär 10.00 fick jag skjuts in till enheten, 13.00 lämnade jag in mina grejor, och 14.45 fick jag tågbiljetten i handen och ordern att gå rakt ut genom portarna. Jag hann inte krama någon farväl, jag hann inte säga hejdå åt någon annan än Viljanen sådär halft, och Uusihonko sådär ledsamt genom en trött vinkning från där jag stod och packade in mina grejor i enhetschefens bil. På enheten lämnade jag lite grejor åt mina stugkamrater, såsom fottalk, tops, lite rent blår (bristvara!) och sånt, samt skrev ett kort meddelande som jag lämnade på bordet.

Det finns så mycket att säga. Hur jag fortfarande gråter över att ha lämnat alla guldkorn bakom mig, allt det jag skulle ha kunnat stanna för. Mänskorna. Kampen. Upplevelsen. Men, som jag sade åt killen som tog samma tåg som mig från Dragsvik tågstation - det är inte värt det. Inte för mig. För någon annan kan det helt säkert vara det. Men för mig skulle det vara onödig pina utan nån baktanke. Och jag tillbringar heller mitt liv åt något som jag får mera ut av. Jag hann ändå uppleva en hel del under 31 dagar i det militära, och jag är helt nöjd med det. Att komma dit var rätt för mig, och att fara hem igen var kanske ännu mera rätt för mig. Min grundtanke var ju ändå att jag far dit för att jag är en sån som vill pröva på allt. Och nu har jag gjort det.

Jag skriver säkert mera senare.

Ohi on.

Det är över. Jag sitter på tåget hem, och nu är det lugnt, men jag har gråtit största delen av det senaste dygnet. Klarar nog inte av att skriva än, men ska göra det den här veckan.

Ohi on, kamrater, ohi on,
Kramar från en bruten Wilhelmsson...

Fyra veckor i foton

Testar att bifoga foton. Enjoy!

Hajootorsdag

Idag, kanske på sina sätt sämsta dagen hittills. Jag sov inte länge men var ändå förvånansvärt pigg. Det ösregnade då vi framryckte i galoppskogen. Jag hade inte en torr kubikcentimeter på mina M05-or, och min blåmärkessamling har utökats ordentligt.

Hajoa gjorde jag dock ordentligt först i stugan, då lade jag mig raklång på golvet och tjöt, för att den där satans rinkkan inte ville samarbeta och jag var tvungen att hoppa ur formation för att få fason på den.

...och sen kunde jag inte sluta gråta. Jag började pånytt då vår stugförman undrade hur jag hade det. Sedan kunde jag inte hålla det inne i formationen till maten, vilket ledde till att vår plutonchef kom och checkade att jag var ok, plus att jag sattes i skild formation för att ha "yrat med huvudet" (av nån helt annan, märk väl). Sen pånytt och pånytt i skild formation, matkön och matbordet, tårarna bara forsade ner för ansiktet, och allting helt utan orsak. I och med detta kom nu min stugförman och undrade om jag var okej, och tyckte att jag ska prata med plutonchefen ikväll. Jag undrade varför, och hon tyckte att han var orolig för mig. Ååååh. Ännu fler genanta sätt att utmärka mig på. Jag har ju inget svar att komma med heller.

Nåja. Utan desto längre utläggning så överlevde jag övernattningsövningen. Imorgon blir det välbehövlig loma. Jag ska sjunga och bada bastu tills jag glömt mina sorger.

Övernattningsövning

Förra loman orkade jag inte skriva alls och kommande loma lär jag inte hinna. Därför uppdaterar jag lite punktvis idag:
- Jag har fått min första utbetalning av dägädollars
- Jag har besökt Idrottshuset och gymmat
- Jag har haft besök av Harald! Jee!
- Jag har skjutit riktigt bra stående
- Jag har svettats i gasmask
- Vår aspirant är najs
- Imorgon har vi övernattningsövning för första gången
- Nästa vecka har vi mulliläger

Slutligen bjuder jag på lite ångestpoesi från PTA-bussen
(Helt icke-milirelaterat egentligen)

När tankarna tar över
då gråter jag i damduschen
döljer tårarna under svett
och tillbringar den tysta timmen i tystnad
men går rastlös i Pionkens korridor mitt i natten,
och hyperventilerar i städskrubben.

Jag stillar min stirriga själ
med att stryka soldaten i sätet framför över det korta håret,
som vore han en trött katt
och jag svältfödd på närhet.
Jag ser en mörkhårig pionjär länge i ögonen,
ler en sekund för länge
och ångrar ingenting.

15 days in

Emellanåt har jag väldigt svårt att internalisera (det heter knappast så på svenska, men här är jag mindre brydd) att jag är i milin. Att jag tjänstgör i den finska armen. Det känns som en främmande tanke trots att jag bevisligen är här. Och nu har redan mer än en tredjedel av g-perioden gått. Fatta det!

Emellanåt fattar jag det mer. Som idag, då vi satt och vilade vid skjutbanan och väntade på vår tur, med hörselskydd på. Jag hörde bara min egen puls, såg den gråa, regntunga himlen över mig, och just då kände jag precis var jag var. En lite motsvarande känsla kom över mig första gången vi gick hem från g-skogen och jag gick andra, direkt efter fru undersergeant. Då kändes det verkligt, men som nån annans verklighet. Jag kom att tänka på den där bokserien om de australiensiska ungdomarna som blir gerillakrigare. Den borde jag läsa om...

Imorgon kommer aspiranterna tillbaka från RUK:in, och den enda kvinnliga aspiranten kommer bli vår nya stugförman. Det ska bli lite spännande, det lär väl bli ännu mer noggranna städningsrundor och sånt nu. Nå, det ser vi väl sedan.
Idag sade en plutonkamrat att han fortfarande har svårt att förstå vad jag gör här frivilligt. Jag svarade att jag inte är helt säker på det själv heller. Och nog tänker jag ju.

Idag, under morgonens stridsövningar, var jag rätt säker på att jag skulle vara hemma före helgen. Igår ville jag ännu sikta på RUK:in och ATU. Just nu vill jag åtminstone avvakta tills 45 dagar gått. Med andra ord velar jag nåt enormt. Visst har jag ju det bra här, men det har jag hemma också, och där får jag själv bestämma vad jag vill svettas över, när, i vilka kläder, och till ljudet av vems ropande. Därutöver har jag insett att jag vore rätt värdelös i en riktig krigssituation - en börda. Jag tror mina handgranater idag flög kanske 10 meter. Meeen å andra sidan, den riktiga situationen ska väl inte användas som svepskäl...

Nåja. Förhoppningsvis hinner jag tänka i helgen. Tänka och krama vänner och känna efter.

Intryck efter två veckor

Jepp, jag överbloggar i brist på annat att göra. Herr pojkvän har åkt hem till Jeppo och jag har ännu 2 ½ timme tid att döda före bussen startar. Eftersom jag inte hunnit skriva något övergripligt inlägg kring vad jag riktigt sysslat med de senaste två veckorna kan jag lika gärna göra det nu!

Vår dagsrutin:

• 0600 Pionjärkompaniet väckning! Alla stiger upp, byter till tjänstekläder, bäddar sängar. Sedan får vi tidskrav till städningen, och städar. Efter det har vi oftast en liten stund på oss att typ borsta tänder och fixa sånt före frukosten
• 0720 Frukost! Hittills har det varit nån gröt med tillbehör samt bröd, och kaffe om man hinner med sånt.
• Morgonens program varierar enligt dag - två gånger har vi varit till skjutbanan, nån gång är det lektioner om något (orientering, medborgaransvar, hälsningar...), sen har vi haft läkarbesök och sånt också.
• 12.15 ungefär vankas det lunch. Till lunchen får vi nästan alltid efterrätt, vilket känns jättelyxigt! Numera, då man börjat lära känna åtminstone pojkarna i den egna plutonen, är måltiderna lite mera sociala också.
• Eftermiddagen varierar på samma vis som förmiddagen. Vi har bl.a. sprungit coopertest, haft framryckningsövningar, bytt utrustning, haft egenvård och vapenvård, och lästjänst. 
• Stugorna städas pånytt före middagen, dvs. kring eller före 17.00. Den rutinen flyter rätt bra nu, den skulle dock flyta än bättre om bara enhetens pojkar skulle lära sig att Inte sätta smutsiga städtrasor i högen med rena...
• 17.15 (ish?) middag. Jag äter för övrigt som en häst hela tiden, jag är inte alls van vid att äta såhär mycket, men ändå är jag oftast vrålhungrig vid nästa måltid, så jag verkar ju inte äta för mycket i alla fall?
• Kvällsfritid påbörjas oftast där kring 19, jag tror det kommer börja bli tidigare så småningom, men vi har haft ganska hektiskt schema hittills. På kvällsfritiden degar vi oftast i egna stugan, ringer vänner o andra kära, duschar, pratar skit, och går eventuellt till soldathemmet för att dricka kaffe, äta munk och köpa godis :) Om man vill får man också gå på frivillig kvällsbit, och det är oftast rätt god mat, så jag har hittills gått de flesta gånger. Mera om maten nån annan gång!
• 21.30 Styrkegranskning, dvs. anmälan om hur många som är på plats.
• 22.00 Tystnad påbörjas. Med andra ord ska det vara tyst mellan 22 och 23, och jag har hittills alltid somnat under den tysta timmen.

Förutom de fasta rutinerna har vi då alltså varit på läkarbesök (Yay, jag har fortfarande a-papper och SA betalar alla mina mediciner och mina tjänsteglasögon!) och optikerbesök, bytt kläder så att man har kläder som passar någorlunda, haft SSS-granskning två gånger, lärt oss att hälsa inomhus och utomhus och därmed fått börja gå själva på kvällsfritid, haft skjutövningar två gånger (Hittills är jag nöjd, 77 p/100 p den gång det mätts), sprungit coopertest (Helt nöjd där med, strax under 2500), sprungit första dp-länken, marscherat lite med vapen och stridsväst (varmt!), tetsat mig blå om knäna, genomfört IQ-test, blankat mina skaftkängor x antal gånger, åkt fram och tillbaka till Syndalen med rasi/masi (jag vet inte vilka fordon som är vilka...) och... ja, nå, väntat en massa.

Nu inkommande vecka lär enligt schemat vara lite lättare; vi har mer teori än fysisk fostran, även om det står muskelkonditionstest på schemat imorgon. Det ryktas också på mulliradion att aspiranterna kommer den här veckan, och vi får den enda kvinnliga aspiranten till vår stuga, så åtminstone undertecknad är lite spretig i kanterna inför det. Men vi får se hur det går, en dag i taget!