Det är nu ett dygn sedan jag lämnade in alla mina kamor till rustis (Två ryggsäckar och en rinkka sprängfyllda med grejor, tack till herr skrivare som hjälpte mig släpa allting), åt min sista batamåltid och lämnade in mitt vapen. Det känns förvånansvärt okomplicerat att vakna i det civila, och jag är tacksam över det, för jag känner mig annars rätt så traumatiserad i bakhuvudet någonstans. Min Sandra kom förbi här nyligen, och jag grät en skvätt till.
Man hinner tänka så mycket, på 4 veckor, särskilt då man som jag är en sån som tänker hela tiden. Redan första veckan funderade jag på om det militära var något för mig, men jag ville inte riktigt tänka så, för jag trivdes ju så bra, och jag hade ju sett fram emot det här i nästan 2 år.
...Alltså, hur skriver man sånt här? Jag vet inte vad jag ska säga. Det blev bara för mycket, och jag insåg att det inte var värt det, mitt i poterogrävandet under tisdagens mullibordell. Och då tyckte jag ändå egentligen att det var ganska roligt att gräva :) Men då man grävt från 0800 till 1600 och började bli trött på det, och samtidigt insåg att man inte har nåt annat val än att fortsätta, då börjar man tänka till. Och så börjar man jämföra sina alternativ. Och hur lång tid jag ändå skulle ha kvar av det här, om jag stannade. Och plötsligt var det inte mödan värt - jag skulle kunna pina mig igenom det, helt säkert, för Så tungt var det i slutändan inte, och även om jag länge vetat att jag inte är nån natur/lägermänska alls, så skulle jag säkert överleva om jag bara ville. Grejen var den att jag inte ville mer. Plötsligt kändes det meningslöst att stå och gräva en grop i skogen, för att sedan fylla igen den 2 dagar senare, utan att den fyllt nån större funktion än att jag lärt mig att gräva den.
Och då jag kommit till insikten att jag inte ville stanna, så blev allting skitjobbigt. Då fick jag en panikattack mitt i mars mars till maten (för att de mest omotiverade killarna i min grupp är så sabla slöa), och sackade ihop vid sidan av stigen. Min US hittade mig och lade mig på ryggen, och så låg jag där och panikgrät i några minuter medan jag försökte få luft, och Teräs, underbara person just då, stod och höll mig i handen. Det var då jag gav upp, och bara ville bort. Känslan av att inte ha nån flyktväg bort från en plats jag inte ville vara i, det var så jävla äckligt. För att göra en lång historia kort så fick jag sitta och prata med flera sergeanter, och senare även högre kuckun, och dra min historia många gånger. Hur jag velat länge, och hur det inte är ett spontant beslut. Jag blev lovad att slippa från skogen nästa morgon, då det kom nya bud om att jag slipper därifrån på fredag. Många varv av panikgråt och hyperventilering, och i ett skede blev jag ombedd att ringa mamma för att se om hon kunde trösta bättre. Det kändes så dumt att svika mina utbildare som helt klart ville mitt bästa, och gärna skulle se mig stanna, men jag hade gjort mitt beslut. Och jag grät, för att det var så sorgligt att det här trots allt inte var tänkt för mig, fastän jag hade så mycket planer och förhoppningar.
Ungefär 10.00 fick jag skjuts in till enheten, 13.00 lämnade jag in mina grejor, och 14.45 fick jag tågbiljetten i handen och ordern att gå rakt ut genom portarna. Jag hann inte krama någon farväl, jag hann inte säga hejdå åt någon annan än Viljanen sådär halft, och Uusihonko sådär ledsamt genom en trött vinkning från där jag stod och packade in mina grejor i enhetschefens bil. På enheten lämnade jag lite grejor åt mina stugkamrater, såsom fottalk, tops, lite rent blår (bristvara!) och sånt, samt skrev ett kort meddelande som jag lämnade på bordet.
Det finns så mycket att säga. Hur jag fortfarande gråter över att ha lämnat alla guldkorn bakom mig, allt det jag skulle ha kunnat stanna för. Mänskorna. Kampen. Upplevelsen. Men, som jag sade åt killen som tog samma tåg som mig från Dragsvik tågstation - det är inte värt det. Inte för mig. För någon annan kan det helt säkert vara det. Men för mig skulle det vara onödig pina utan nån baktanke. Och jag tillbringar heller mitt liv åt något som jag får mera ut av. Jag hann ändå uppleva en hel del under 31 dagar i det militära, och jag är helt nöjd med det. Att komma dit var rätt för mig, och att fara hem igen var kanske ännu mera rätt för mig. Min grundtanke var ju ändå att jag far dit för att jag är en sån som vill pröva på allt. Och nu har jag gjort det.
Jag skriver säkert mera senare.
Jag tycker fortfarande du är super tuff som vågade pröva. Att det sedan visade sig inte vara för dig är bara... ja, so what liksom? Det viktigaste är ju att du kom till insikt över vad du vill och gjorde det nödvändiga för att förbättra situationen. :) Strongt gjort!
SvaraRadera