Jag tänkte jag skulle skriva lite om det här också, för jag funderade ju lite på hur det skulle bli, före jag ryckte in, att rycka in som deprimerad.
Nå, vad gäller mina läkarbesök och sånt så kom det aldrig ens på tal, eftersom jag smidigt nog (...) slutat äta mina antidepressiva under juni månad. Jag vet inte hur det skulle varit ifall jag fortfarande åt dem regelbundet, men med tanke på att en annan tjej fick B-papper för att hon åt medicin för något som senast stört henne för typ 10 år sedan, så tror jag kanske inte de skulle sett med så nådiga ögon på mig.
Anyways. Det var aldrig riktigt ett problem för mig, förrän allting blev jobbigt, men då blev det riktigt jobbigt. Jag fungerar bra med rutiner, och livet i det militära är ju mest rutiner. Även om min matrytm bestämdes av någon annan, vilket jag trodde att skulle bli särskilt svårt, så var det okej, även om det skavde i bakhuvudet lite. Det som jag hade mest problem med var snarare det att man aldrig hade nån tid eller plats i enskildhet, och att jag som social introvert därför inte hade nån chans att ladda batterierna förutom minuterna före jag somnade (dvs. under täcket? Egentid??) och typ... på toaletten. Det tillsammans med att man inte ville visa sig svag någonsin var tungt för mig, mycket mera så än att inte klara av att lyfta upp folk på axlarna eller evakuera korrekt.
Och jag tror att detdär med att inte få ha sina svaga stunder skulle ha blivit min dödsstöt förr eller senare, för genom mina år med ångest och svarta tankar så har jag vant mig vid att få gå till sidan och vara ett undantag då jag behöver det. Och det rimmar inte så vackert med militär disciplin och samtidighet och what not.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar