Dit for två månader, bara sådär. Jag hade glömt bort den här bloggen lite, tills Ankka hörde av sig och undrade ifall jag ville ställa upp på intervju för x3m. Nå, vem är nu jag att säga nej till sånt, men det känns ju lite fånigt att jag plötsligt fick en massa läsare till en blogg som halvdött...
Jag drömde att jag var tillbaka i tjänst igår. Eller, jag drömde att jag drömde det. På något vis, med drömmars logik, var jag på "besök", och brigaden där vi var låg typ ute på landet eller nåt. De enda detaljer jag minns är att vi stod samlade, och att jag såg en massa tjejer som jag trodde var Pensar (en f.d. stugkamrat), men som senare visade sig vara någon annan, och alla var jättehårt sminkade. Analyze this, Freud? Jag minns också att jag fick förbi körkompisar i militäruniform. Och att jag av nån orsak satt på nån sergeants axlar?
Sedan var grejen att jag under mitt "besök" övervägde om jag skulle komma tillbaka. I drömmen hade jag joinat armén via nån genväg, och därför skulle jag därför kunna rycka in pånytt, den riktiga vägen. Och det var en riktig tankeplåga. Men sen vaknade jag - i drömmen alltså - och berättade åt någon om min dröm. Och så fortsatte jag överväga. Militären eller inte?
Då jag vaknade på riktigt var jag helt yr, och på något sätt lite besviken, för att jag visste att jag aldrig kommer kunna åka tillbaka. Vissa delar av mig har undrat om det vore möjligt, och skulle vilja ta reda på. Men det är den där delen av mig som vill hålla alla dörrar öppna, och som avskyr att välja bort saker. Jag VET ju, egentligen, att det inte alls var min grej. Jag valde ju att åka hem. Men nu, redan dryga 3 månader efter min inryckning, har jag hunnit glömma, och då minns jag de bra grejerna. Klart jag gör. Andan och rutinerna och mänskorna. Kanske vissa mer än andra.
Kanske det nu bara ska konstateras att det är lite som att göra slut med nån - man ger inte bara upp mänskan utan också den tilltänkta framtiden med den mänskan. Och jag gillade tanken av att ha gått militären mycket mer än vad jag gillade militären.
söndag 11 oktober 2015
fredag 21 augusti 2015
Depression och Militär
Jag tänkte jag skulle skriva lite om det här också, för jag funderade ju lite på hur det skulle bli, före jag ryckte in, att rycka in som deprimerad.
Nå, vad gäller mina läkarbesök och sånt så kom det aldrig ens på tal, eftersom jag smidigt nog (...) slutat äta mina antidepressiva under juni månad. Jag vet inte hur det skulle varit ifall jag fortfarande åt dem regelbundet, men med tanke på att en annan tjej fick B-papper för att hon åt medicin för något som senast stört henne för typ 10 år sedan, så tror jag kanske inte de skulle sett med så nådiga ögon på mig.
Anyways. Det var aldrig riktigt ett problem för mig, förrän allting blev jobbigt, men då blev det riktigt jobbigt. Jag fungerar bra med rutiner, och livet i det militära är ju mest rutiner. Även om min matrytm bestämdes av någon annan, vilket jag trodde att skulle bli särskilt svårt, så var det okej, även om det skavde i bakhuvudet lite. Det som jag hade mest problem med var snarare det att man aldrig hade nån tid eller plats i enskildhet, och att jag som social introvert därför inte hade nån chans att ladda batterierna förutom minuterna före jag somnade (dvs. under täcket? Egentid??) och typ... på toaletten. Det tillsammans med att man inte ville visa sig svag någonsin var tungt för mig, mycket mera så än att inte klara av att lyfta upp folk på axlarna eller evakuera korrekt.
Och jag tror att detdär med att inte få ha sina svaga stunder skulle ha blivit min dödsstöt förr eller senare, för genom mina år med ångest och svarta tankar så har jag vant mig vid att få gå till sidan och vara ett undantag då jag behöver det. Och det rimmar inte så vackert med militär disciplin och samtidighet och what not.
Nå, vad gäller mina läkarbesök och sånt så kom det aldrig ens på tal, eftersom jag smidigt nog (...) slutat äta mina antidepressiva under juni månad. Jag vet inte hur det skulle varit ifall jag fortfarande åt dem regelbundet, men med tanke på att en annan tjej fick B-papper för att hon åt medicin för något som senast stört henne för typ 10 år sedan, så tror jag kanske inte de skulle sett med så nådiga ögon på mig.
Anyways. Det var aldrig riktigt ett problem för mig, förrän allting blev jobbigt, men då blev det riktigt jobbigt. Jag fungerar bra med rutiner, och livet i det militära är ju mest rutiner. Även om min matrytm bestämdes av någon annan, vilket jag trodde att skulle bli särskilt svårt, så var det okej, även om det skavde i bakhuvudet lite. Det som jag hade mest problem med var snarare det att man aldrig hade nån tid eller plats i enskildhet, och att jag som social introvert därför inte hade nån chans att ladda batterierna förutom minuterna före jag somnade (dvs. under täcket? Egentid??) och typ... på toaletten. Det tillsammans med att man inte ville visa sig svag någonsin var tungt för mig, mycket mera så än att inte klara av att lyfta upp folk på axlarna eller evakuera korrekt.
Och jag tror att detdär med att inte få ha sina svaga stunder skulle ha blivit min dödsstöt förr eller senare, för genom mina år med ångest och svarta tankar så har jag vant mig vid att få gå till sidan och vara ett undantag då jag behöver det. Och det rimmar inte så vackert med militär disciplin och samtidighet och what not.
onsdag 19 augusti 2015
Dägää
Oho, dit for nästan 3 veckor utan att jag skrivit ett ord :P Tänkte nyss säga att jag haft mycket att göra i det civila, men det vore dagens lögn.
Utgående från FB kan jag anta att folk börjat få veta sina utbildningar, och det här är en av dedär tillfällena då jag gärna hade varit på brigaden :) Att få höra vart man själv och ens kompanikamrater är påväg i framtiden. De har funnits, dedär stunderna, då jag tänkt "Men åh, varför for jag nu hem", men de är nog ytterst få i jämförelse med "Fan vad skönt att jag inte är där mera". Men ändå, jag är grymt nyfiken på att få höra vart folk hamnat..!
Jag har försökt bena ut varför jag riktigt for hem. för jag har snart fått frågan fler gånger än "varför ska du till milin???", vilket hann bli min minst gillade fråga under ett år eller så. Det mest övergripande svaret är väl att det inte var värt det. Att jag har bättre saker för mig här hemma. Men sen är det nog också att jag i grund och botten är en bekvämlighetsmänska, som vill kunna bestämma över mig själv mera än jag kunde där. Det var inte att folk ropade åt mig, utan det att jag inte fick ropa tillbaka. Det var inte springandet och svetten, utan det att jag inte själv fick bestämma när och om jag skulle kunna byta till en ny t-skjorta. Det var inte köandet och väntandet, utan det att jag inte fick göra något mera vettigt under tiden jag väntade.
Jag tror det som skiljde mig mest från de flesta andra där, är att jag hade ett bra alternativ som väntade på mig. De flesta andra där kom direkt från gymnasiet, och hade kanske inte ens kommit in på en skola än, eller fått nåt jobb. Jag däremot, visste precis vad som väntade mig: Jobb med trevliga kollegor, motiverande studier, en hägrande flytt tillsammans med pojkvännen, samt en mycket friare vardag. Och det är klart man jämför.
Visst känns det stundvis jäkligt knäppt att jag såg så fram emot det, i nästan TVÅ ÅR, och så stannade jag bara en månad. Men då är det så, och på ett vis är jag lite stolt över att jag "klarade av" att komma hem. Att göra det valet. Och nu har jag ju en massa saker som jag faktiskt KAN göra, det kommande året, som jag hade förberett mig på att jag inte skulle kunna göra :)
*Håller tummarna för att alla i stuga Vasa och Taipale kommer dit de vill*
Utgående från FB kan jag anta att folk börjat få veta sina utbildningar, och det här är en av dedär tillfällena då jag gärna hade varit på brigaden :) Att få höra vart man själv och ens kompanikamrater är påväg i framtiden. De har funnits, dedär stunderna, då jag tänkt "Men åh, varför for jag nu hem", men de är nog ytterst få i jämförelse med "Fan vad skönt att jag inte är där mera". Men ändå, jag är grymt nyfiken på att få höra vart folk hamnat..!
Jag har försökt bena ut varför jag riktigt for hem. för jag har snart fått frågan fler gånger än "varför ska du till milin???", vilket hann bli min minst gillade fråga under ett år eller så. Det mest övergripande svaret är väl att det inte var värt det. Att jag har bättre saker för mig här hemma. Men sen är det nog också att jag i grund och botten är en bekvämlighetsmänska, som vill kunna bestämma över mig själv mera än jag kunde där. Det var inte att folk ropade åt mig, utan det att jag inte fick ropa tillbaka. Det var inte springandet och svetten, utan det att jag inte själv fick bestämma när och om jag skulle kunna byta till en ny t-skjorta. Det var inte köandet och väntandet, utan det att jag inte fick göra något mera vettigt under tiden jag väntade.
Jag tror det som skiljde mig mest från de flesta andra där, är att jag hade ett bra alternativ som väntade på mig. De flesta andra där kom direkt från gymnasiet, och hade kanske inte ens kommit in på en skola än, eller fått nåt jobb. Jag däremot, visste precis vad som väntade mig: Jobb med trevliga kollegor, motiverande studier, en hägrande flytt tillsammans med pojkvännen, samt en mycket friare vardag. Och det är klart man jämför.
Visst känns det stundvis jäkligt knäppt att jag såg så fram emot det, i nästan TVÅ ÅR, och så stannade jag bara en månad. Men då är det så, och på ett vis är jag lite stolt över att jag "klarade av" att komma hem. Att göra det valet. Och nu har jag ju en massa saker som jag faktiskt KAN göra, det kommande året, som jag hade förberett mig på att jag inte skulle kunna göra :)
*Håller tummarna för att alla i stuga Vasa och Taipale kommer dit de vill*
torsdag 6 augusti 2015
Hemmaskriverier om slutet.
Det är nu ett dygn sedan jag lämnade in alla mina kamor till rustis (Två ryggsäckar och en rinkka sprängfyllda med grejor, tack till herr skrivare som hjälpte mig släpa allting), åt min sista batamåltid och lämnade in mitt vapen. Det känns förvånansvärt okomplicerat att vakna i det civila, och jag är tacksam över det, för jag känner mig annars rätt så traumatiserad i bakhuvudet någonstans. Min Sandra kom förbi här nyligen, och jag grät en skvätt till.
Man hinner tänka så mycket, på 4 veckor, särskilt då man som jag är en sån som tänker hela tiden. Redan första veckan funderade jag på om det militära var något för mig, men jag ville inte riktigt tänka så, för jag trivdes ju så bra, och jag hade ju sett fram emot det här i nästan 2 år.
...Alltså, hur skriver man sånt här? Jag vet inte vad jag ska säga. Det blev bara för mycket, och jag insåg att det inte var värt det, mitt i poterogrävandet under tisdagens mullibordell. Och då tyckte jag ändå egentligen att det var ganska roligt att gräva :) Men då man grävt från 0800 till 1600 och började bli trött på det, och samtidigt insåg att man inte har nåt annat val än att fortsätta, då börjar man tänka till. Och så börjar man jämföra sina alternativ. Och hur lång tid jag ändå skulle ha kvar av det här, om jag stannade. Och plötsligt var det inte mödan värt - jag skulle kunna pina mig igenom det, helt säkert, för Så tungt var det i slutändan inte, och även om jag länge vetat att jag inte är nån natur/lägermänska alls, så skulle jag säkert överleva om jag bara ville. Grejen var den att jag inte ville mer. Plötsligt kändes det meningslöst att stå och gräva en grop i skogen, för att sedan fylla igen den 2 dagar senare, utan att den fyllt nån större funktion än att jag lärt mig att gräva den.
Och då jag kommit till insikten att jag inte ville stanna, så blev allting skitjobbigt. Då fick jag en panikattack mitt i mars mars till maten (för att de mest omotiverade killarna i min grupp är så sabla slöa), och sackade ihop vid sidan av stigen. Min US hittade mig och lade mig på ryggen, och så låg jag där och panikgrät i några minuter medan jag försökte få luft, och Teräs, underbara person just då, stod och höll mig i handen. Det var då jag gav upp, och bara ville bort. Känslan av att inte ha nån flyktväg bort från en plats jag inte ville vara i, det var så jävla äckligt. För att göra en lång historia kort så fick jag sitta och prata med flera sergeanter, och senare även högre kuckun, och dra min historia många gånger. Hur jag velat länge, och hur det inte är ett spontant beslut. Jag blev lovad att slippa från skogen nästa morgon, då det kom nya bud om att jag slipper därifrån på fredag. Många varv av panikgråt och hyperventilering, och i ett skede blev jag ombedd att ringa mamma för att se om hon kunde trösta bättre. Det kändes så dumt att svika mina utbildare som helt klart ville mitt bästa, och gärna skulle se mig stanna, men jag hade gjort mitt beslut. Och jag grät, för att det var så sorgligt att det här trots allt inte var tänkt för mig, fastän jag hade så mycket planer och förhoppningar.
Ungefär 10.00 fick jag skjuts in till enheten, 13.00 lämnade jag in mina grejor, och 14.45 fick jag tågbiljetten i handen och ordern att gå rakt ut genom portarna. Jag hann inte krama någon farväl, jag hann inte säga hejdå åt någon annan än Viljanen sådär halft, och Uusihonko sådär ledsamt genom en trött vinkning från där jag stod och packade in mina grejor i enhetschefens bil. På enheten lämnade jag lite grejor åt mina stugkamrater, såsom fottalk, tops, lite rent blår (bristvara!) och sånt, samt skrev ett kort meddelande som jag lämnade på bordet.
Det finns så mycket att säga. Hur jag fortfarande gråter över att ha lämnat alla guldkorn bakom mig, allt det jag skulle ha kunnat stanna för. Mänskorna. Kampen. Upplevelsen. Men, som jag sade åt killen som tog samma tåg som mig från Dragsvik tågstation - det är inte värt det. Inte för mig. För någon annan kan det helt säkert vara det. Men för mig skulle det vara onödig pina utan nån baktanke. Och jag tillbringar heller mitt liv åt något som jag får mera ut av. Jag hann ändå uppleva en hel del under 31 dagar i det militära, och jag är helt nöjd med det. Att komma dit var rätt för mig, och att fara hem igen var kanske ännu mera rätt för mig. Min grundtanke var ju ändå att jag far dit för att jag är en sån som vill pröva på allt. Och nu har jag gjort det.
Jag skriver säkert mera senare.
Man hinner tänka så mycket, på 4 veckor, särskilt då man som jag är en sån som tänker hela tiden. Redan första veckan funderade jag på om det militära var något för mig, men jag ville inte riktigt tänka så, för jag trivdes ju så bra, och jag hade ju sett fram emot det här i nästan 2 år.
...Alltså, hur skriver man sånt här? Jag vet inte vad jag ska säga. Det blev bara för mycket, och jag insåg att det inte var värt det, mitt i poterogrävandet under tisdagens mullibordell. Och då tyckte jag ändå egentligen att det var ganska roligt att gräva :) Men då man grävt från 0800 till 1600 och började bli trött på det, och samtidigt insåg att man inte har nåt annat val än att fortsätta, då börjar man tänka till. Och så börjar man jämföra sina alternativ. Och hur lång tid jag ändå skulle ha kvar av det här, om jag stannade. Och plötsligt var det inte mödan värt - jag skulle kunna pina mig igenom det, helt säkert, för Så tungt var det i slutändan inte, och även om jag länge vetat att jag inte är nån natur/lägermänska alls, så skulle jag säkert överleva om jag bara ville. Grejen var den att jag inte ville mer. Plötsligt kändes det meningslöst att stå och gräva en grop i skogen, för att sedan fylla igen den 2 dagar senare, utan att den fyllt nån större funktion än att jag lärt mig att gräva den.
Och då jag kommit till insikten att jag inte ville stanna, så blev allting skitjobbigt. Då fick jag en panikattack mitt i mars mars till maten (för att de mest omotiverade killarna i min grupp är så sabla slöa), och sackade ihop vid sidan av stigen. Min US hittade mig och lade mig på ryggen, och så låg jag där och panikgrät i några minuter medan jag försökte få luft, och Teräs, underbara person just då, stod och höll mig i handen. Det var då jag gav upp, och bara ville bort. Känslan av att inte ha nån flyktväg bort från en plats jag inte ville vara i, det var så jävla äckligt. För att göra en lång historia kort så fick jag sitta och prata med flera sergeanter, och senare även högre kuckun, och dra min historia många gånger. Hur jag velat länge, och hur det inte är ett spontant beslut. Jag blev lovad att slippa från skogen nästa morgon, då det kom nya bud om att jag slipper därifrån på fredag. Många varv av panikgråt och hyperventilering, och i ett skede blev jag ombedd att ringa mamma för att se om hon kunde trösta bättre. Det kändes så dumt att svika mina utbildare som helt klart ville mitt bästa, och gärna skulle se mig stanna, men jag hade gjort mitt beslut. Och jag grät, för att det var så sorgligt att det här trots allt inte var tänkt för mig, fastän jag hade så mycket planer och förhoppningar.
Ungefär 10.00 fick jag skjuts in till enheten, 13.00 lämnade jag in mina grejor, och 14.45 fick jag tågbiljetten i handen och ordern att gå rakt ut genom portarna. Jag hann inte krama någon farväl, jag hann inte säga hejdå åt någon annan än Viljanen sådär halft, och Uusihonko sådär ledsamt genom en trött vinkning från där jag stod och packade in mina grejor i enhetschefens bil. På enheten lämnade jag lite grejor åt mina stugkamrater, såsom fottalk, tops, lite rent blår (bristvara!) och sånt, samt skrev ett kort meddelande som jag lämnade på bordet.
Det finns så mycket att säga. Hur jag fortfarande gråter över att ha lämnat alla guldkorn bakom mig, allt det jag skulle ha kunnat stanna för. Mänskorna. Kampen. Upplevelsen. Men, som jag sade åt killen som tog samma tåg som mig från Dragsvik tågstation - det är inte värt det. Inte för mig. För någon annan kan det helt säkert vara det. Men för mig skulle det vara onödig pina utan nån baktanke. Och jag tillbringar heller mitt liv åt något som jag får mera ut av. Jag hann ändå uppleva en hel del under 31 dagar i det militära, och jag är helt nöjd med det. Att komma dit var rätt för mig, och att fara hem igen var kanske ännu mera rätt för mig. Min grundtanke var ju ändå att jag far dit för att jag är en sån som vill pröva på allt. Och nu har jag gjort det.
Jag skriver säkert mera senare.
onsdag 5 augusti 2015
Ohi on.
Det är över. Jag sitter på tåget hem, och nu är det lugnt, men jag har gråtit största delen av det senaste dygnet. Klarar nog inte av att skriva än, men ska göra det den här veckan.
Ohi on, kamrater, ohi on,
Kramar från en bruten Wilhelmsson...
lördag 1 augusti 2015
torsdag 30 juli 2015
Hajootorsdag
Idag, kanske på sina sätt sämsta dagen hittills. Jag sov inte länge men var ändå förvånansvärt pigg. Det ösregnade då vi framryckte i galoppskogen. Jag hade inte en torr kubikcentimeter på mina M05-or, och min blåmärkessamling har utökats ordentligt.
Hajoa gjorde jag dock ordentligt först i stugan, då lade jag mig raklång på golvet och tjöt, för att den där satans rinkkan inte ville samarbeta och jag var tvungen att hoppa ur formation för att få fason på den.
...och sen kunde jag inte sluta gråta. Jag började pånytt då vår stugförman undrade hur jag hade det. Sedan kunde jag inte hålla det inne i formationen till maten, vilket ledde till att vår plutonchef kom och checkade att jag var ok, plus att jag sattes i skild formation för att ha "yrat med huvudet" (av nån helt annan, märk väl). Sen pånytt och pånytt i skild formation, matkön och matbordet, tårarna bara forsade ner för ansiktet, och allting helt utan orsak. I och med detta kom nu min stugförman och undrade om jag var okej, och tyckte att jag ska prata med plutonchefen ikväll. Jag undrade varför, och hon tyckte att han var orolig för mig. Ååååh. Ännu fler genanta sätt att utmärka mig på. Jag har ju inget svar att komma med heller.
Nåja. Utan desto längre utläggning så överlevde jag övernattningsövningen. Imorgon blir det välbehövlig loma. Jag ska sjunga och bada bastu tills jag glömt mina sorger.
tisdag 28 juli 2015
Övernattningsövning
Förra loman orkade jag inte skriva alls och kommande loma lär jag inte hinna. Därför uppdaterar jag lite punktvis idag:
- Jag har fått min första utbetalning av dägädollars
- Jag har besökt Idrottshuset och gymmat
- Jag har haft besök av Harald! Jee!
- Jag har skjutit riktigt bra stående
- Jag har svettats i gasmask
- Vår aspirant är najs
- Imorgon har vi övernattningsövning för första gången
- Nästa vecka har vi mulliläger
Slutligen bjuder jag på lite ångestpoesi från PTA-bussen
(Helt icke-milirelaterat egentligen)
När tankarna tar över
då gråter jag i damduschen
döljer tårarna under svett
och tillbringar den tysta timmen i tystnad
men går rastlös i Pionkens korridor mitt i natten,
och hyperventilerar i städskrubben.
Jag stillar min stirriga själ
med att stryka soldaten i sätet framför över det korta håret,
som vore han en trött katt
och jag svältfödd på närhet.
Jag ser en mörkhårig pionjär länge i ögonen,
ler en sekund för länge
och ångrar ingenting.
onsdag 22 juli 2015
15 days in
Emellanåt har jag väldigt svårt att internalisera (det heter knappast så på svenska, men här är jag mindre brydd) att jag är i milin. Att jag tjänstgör i den finska armen. Det känns som en främmande tanke trots att jag bevisligen är här. Och nu har redan mer än en tredjedel av g-perioden gått. Fatta det!
Emellanåt fattar jag det mer. Som idag, då vi satt och vilade vid skjutbanan och väntade på vår tur, med hörselskydd på. Jag hörde bara min egen puls, såg den gråa, regntunga himlen över mig, och just då kände jag precis var jag var. En lite motsvarande känsla kom över mig första gången vi gick hem från g-skogen och jag gick andra, direkt efter fru undersergeant. Då kändes det verkligt, men som nån annans verklighet. Jag kom att tänka på den där bokserien om de australiensiska ungdomarna som blir gerillakrigare. Den borde jag läsa om...
Imorgon kommer aspiranterna tillbaka från RUK:in, och den enda kvinnliga aspiranten kommer bli vår nya stugförman. Det ska bli lite spännande, det lär väl bli ännu mer noggranna städningsrundor och sånt nu. Nå, det ser vi väl sedan.
Idag sade en plutonkamrat att han fortfarande har svårt att förstå vad jag gör här frivilligt. Jag svarade att jag inte är helt säker på det själv heller. Och nog tänker jag ju.
Idag, under morgonens stridsövningar, var jag rätt säker på att jag skulle vara hemma före helgen. Igår ville jag ännu sikta på RUK:in och ATU. Just nu vill jag åtminstone avvakta tills 45 dagar gått. Med andra ord velar jag nåt enormt. Visst har jag ju det bra här, men det har jag hemma också, och där får jag själv bestämma vad jag vill svettas över, när, i vilka kläder, och till ljudet av vems ropande. Därutöver har jag insett att jag vore rätt värdelös i en riktig krigssituation - en börda. Jag tror mina handgranater idag flög kanske 10 meter. Meeen å andra sidan, den riktiga situationen ska väl inte användas som svepskäl...
Nåja. Förhoppningsvis hinner jag tänka i helgen. Tänka och krama vänner och känna efter.
måndag 20 juli 2015
Intryck efter två veckor
Jepp, jag överbloggar i brist på annat att göra. Herr pojkvän har åkt hem till Jeppo och jag har ännu 2 ½ timme tid att döda före bussen startar. Eftersom jag inte hunnit skriva något övergripligt inlägg kring vad jag riktigt sysslat med de senaste två veckorna kan jag lika gärna göra det nu!
Vår dagsrutin:
Nu inkommande vecka lär enligt schemat vara lite lättare; vi har mer teori än fysisk fostran, även om det står muskelkonditionstest på schemat imorgon. Det ryktas också på mulliradion att aspiranterna kommer den här veckan, och vi får den enda kvinnliga aspiranten till vår stuga, så åtminstone undertecknad är lite spretig i kanterna inför det. Men vi får se hur det går, en dag i taget!
Vår dagsrutin:
- 0600 Pionjärkompaniet väckning! Alla stiger upp, byter till tjänstekläder, bäddar sängar. Sedan får vi tidskrav till städningen, och städar. Efter det har vi oftast en liten stund på oss att typ borsta tänder och fixa sånt före frukosten
- 0720 Frukost! Hittills har det varit nån gröt med tillbehör samt bröd, och kaffe om man hinner med sånt.
- Morgonens program varierar enligt dag - två gånger har vi varit till skjutbanan, nån gång är det lektioner om något (orientering, medborgaransvar, hälsningar...), sen har vi haft läkarbesök och sånt också.
- 12.15 ungefär vankas det lunch. Till lunchen får vi nästan alltid efterrätt, vilket känns jättelyxigt! Numera, då man börjat lära känna åtminstone pojkarna i den egna plutonen, är måltiderna lite mera sociala också.
- Eftermiddagen varierar på samma vis som förmiddagen. Vi har bl.a. sprungit coopertest, haft framryckningsövningar, bytt utrustning, haft egenvård och vapenvård, och lästjänst.
- Stugorna städas pånytt före middagen, dvs. kring eller före 17.00. Den rutinen flyter rätt bra nu, den skulle dock flyta än bättre om bara enhetens pojkar skulle lära sig att Inte sätta smutsiga städtrasor i högen med rena...
- 17.15 (ish?) middag. Jag äter för övrigt som en häst hela tiden, jag är inte alls van vid att äta såhär mycket, men ändå är jag oftast vrålhungrig vid nästa måltid, så jag verkar ju inte äta för mycket i alla fall?
- Kvällsfritid påbörjas oftast där kring 19, jag tror det kommer börja bli tidigare så småningom, men vi har haft ganska hektiskt schema hittills. På kvällsfritiden degar vi oftast i egna stugan, ringer vänner o andra kära, duschar, pratar skit, och går eventuellt till soldathemmet för att dricka kaffe, äta munk och köpa godis :) Om man vill får man också gå på frivillig kvällsbit, och det är oftast rätt god mat, så jag har hittills gått de flesta gånger. Mera om maten nån annan gång!
- 21.30 Styrkegranskning, dvs. anmälan om hur många som är på plats.
- 22.00 Tystnad påbörjas. Med andra ord ska det vara tyst mellan 22 och 23, och jag har hittills alltid somnat under den tysta timmen.
Nu inkommande vecka lär enligt schemat vara lite lättare; vi har mer teori än fysisk fostran, även om det står muskelkonditionstest på schemat imorgon. Det ryktas också på mulliradion att aspiranterna kommer den här veckan, och vi får den enda kvinnliga aspiranten till vår stuga, så åtminstone undertecknad är lite spretig i kanterna inför det. Men vi får se hur det går, en dag i taget!
Frivilliga fara hem-funderingar?
Jag borde ha skrivit om det här redan tidigare i veckan, men det hanns inte riktigt med, så innan det helt slinker ur minnet ska jag ta och skriva några ord om det här med att vara frivillig i militären, och om hur jag under förra veckan var rätt säker på att jag skulle åka hem.
Jag har ungefär alltid varit en sån som vill vara säker på att jag tagit rätt beslut, jag är väldigt ambivalent och vill gärna ha rätt att ångra mig i alla beslut jag gör. Därför kommer det rätt naturligt att jag hunnit fundera många gånger på ifall nu det här är rätt val för mig.
Under första veckans första dagar var allting så nytt att jag hade lite svårt att hitta min plats, så då tänkte jag förstås, särskilt som en av kvinnorna i min stuga åkte hem relativt snabbt för att hon insåg att det inte var riktigt hennes grej. Mina funderingar till trots så trivs jag ändå bra.
Under förra veckans tisdag och onsdag var det dock andra bullar... Jag vet inte hur mycket av det som hade att göra med att vi hade lite fysiskt tyngre dagar (inga enorma bördor, men vi började med framryckning, tetsande och marscher med full stridsväst, väska och vapen), och hur mycket av det som hade att göra med att jag var några dagar före min mens och därmed lite överkänslig, men i vilket fall som helst så var jag under onsdagen rätt säker på att jag inte skulle komma tillbaka efter helgens loma. Mina tankar gick i stilen att jag trivs bra och nog klarar mig okej, men att jag inte är ett dugg intresserad av all extra skit som man får på köpet. Allt väntande, köande, ropande, ordergivande, allt punktknulleri gällande regler, och kanske allra mest (med risk för att låta överdramatisk) frihetsberövandet. Att inte själv kunna kontrollera sin fritid, sina mattider, sina val. Att man mycket sällan har tid för sig själv. Och på nåt vis hann dedär tankarna växa sig enormt stora under den där vägen till G-skogen under onsdagen.
Nå, väl "hemma" i stugan släppte jag ur mig ett "jag vet nog inte om jag kommer stanna här så länge till..." och då dammarna öppnats en aning så började jag storgråta, mest för att jag nog bara var så trött och så frustrerad och därtill hade så förbannat sjuka och blåslagna knän från de två gångna dagarnas tetsande och höga knästående. Som tur är har vi fin anda i stugan och åtminstone jag har lätt att tala med de andra, också med min stugförman och undersergeant, som jag börjat både storgilla och respektera mer och mer för var dag. Vi pratade en del om det under dagen, och utan att nu börja redogöra för diskussionerna så beslöt jag att åtminstone inte göra några dumma, spontana beslut utan att åtminstone låta det vila ett tag. Och redan samma kväll kändes det ju nog mycket bättre.
Idag har jag inga planer på att åka hem, men nog är det ju så att ångra sig-gränsen kommer emot med snabba steg (45 dagar för kvinnor), och säkert kommer jag att fundera än! Dock trivs jag ju nog egentligen sjukt bra, folk är trevliga, jag har inga problem med de ganska strikta rutinerna, och även om mycket ju nog är rätt onödigt, så finns det nog mycket intressant också, och nog är jag ju där för "the whole package". Inte är det ju precis som att man kommer igenom studierna utan trista delar heller. Då jag var på intervju med vice-enhetschefen senare i veckan talade jag om det också, om mina långsiktiga planer, och om mina funderingar på att åka hem. Och han tyckte som jag, att jag ju åtminstone har 45 dagar på mig att känna efter. Så, det gör jag. Känner efter.
Jag har ungefär alltid varit en sån som vill vara säker på att jag tagit rätt beslut, jag är väldigt ambivalent och vill gärna ha rätt att ångra mig i alla beslut jag gör. Därför kommer det rätt naturligt att jag hunnit fundera många gånger på ifall nu det här är rätt val för mig.
Under första veckans första dagar var allting så nytt att jag hade lite svårt att hitta min plats, så då tänkte jag förstås, särskilt som en av kvinnorna i min stuga åkte hem relativt snabbt för att hon insåg att det inte var riktigt hennes grej. Mina funderingar till trots så trivs jag ändå bra.
Under förra veckans tisdag och onsdag var det dock andra bullar... Jag vet inte hur mycket av det som hade att göra med att vi hade lite fysiskt tyngre dagar (inga enorma bördor, men vi började med framryckning, tetsande och marscher med full stridsväst, väska och vapen), och hur mycket av det som hade att göra med att jag var några dagar före min mens och därmed lite överkänslig, men i vilket fall som helst så var jag under onsdagen rätt säker på att jag inte skulle komma tillbaka efter helgens loma. Mina tankar gick i stilen att jag trivs bra och nog klarar mig okej, men att jag inte är ett dugg intresserad av all extra skit som man får på köpet. Allt väntande, köande, ropande, ordergivande, allt punktknulleri gällande regler, och kanske allra mest (med risk för att låta överdramatisk) frihetsberövandet. Att inte själv kunna kontrollera sin fritid, sina mattider, sina val. Att man mycket sällan har tid för sig själv. Och på nåt vis hann dedär tankarna växa sig enormt stora under den där vägen till G-skogen under onsdagen.
Nå, väl "hemma" i stugan släppte jag ur mig ett "jag vet nog inte om jag kommer stanna här så länge till..." och då dammarna öppnats en aning så började jag storgråta, mest för att jag nog bara var så trött och så frustrerad och därtill hade så förbannat sjuka och blåslagna knän från de två gångna dagarnas tetsande och höga knästående. Som tur är har vi fin anda i stugan och åtminstone jag har lätt att tala med de andra, också med min stugförman och undersergeant, som jag börjat både storgilla och respektera mer och mer för var dag. Vi pratade en del om det under dagen, och utan att nu börja redogöra för diskussionerna så beslöt jag att åtminstone inte göra några dumma, spontana beslut utan att åtminstone låta det vila ett tag. Och redan samma kväll kändes det ju nog mycket bättre.
Idag har jag inga planer på att åka hem, men nog är det ju så att ångra sig-gränsen kommer emot med snabba steg (45 dagar för kvinnor), och säkert kommer jag att fundera än! Dock trivs jag ju nog egentligen sjukt bra, folk är trevliga, jag har inga problem med de ganska strikta rutinerna, och även om mycket ju nog är rätt onödigt, så finns det nog mycket intressant också, och nog är jag ju där för "the whole package". Inte är det ju precis som att man kommer igenom studierna utan trista delar heller. Då jag var på intervju med vice-enhetschefen senare i veckan talade jag om det också, om mina långsiktiga planer, och om mina funderingar på att åka hem. Och han tyckte som jag, att jag ju åtminstone har 45 dagar på mig att känna efter. Så, det gör jag. Känner efter.
Första loman
Nåja. Det här med uppdaterandet av bloggen har hamnat i skymundan sedan det hela satt igång, av förklarliga skäl. Under vardagskvällarnas fritid vill jag inte riktigt alltid ligga och författa, och här under riktiga ledigheten har jag nog bättre saker för mig... Nu har jag dock en femton minuter på mig förrän jag ska iväg på kaffe, så jag ska ventilera lite tankar!
Vår första helgpermission blev en förlängd sådan. eftersom vi fick (hamnade att) ta ut vår första brigad-HL idag måndag, och behöver därmed vara på plats först ikväll 23.59, med speciella pampasrättigheter gällande tiden. Bussresan upp gick bra, jag och P satt och pratade skit, och sen mötte H mig vid busstation. Lördagen gick åt att sova länge, se på film och äta godis, samt bada bastu och skippa en utegångskväll. Jag hade tänkt fara ut och dansa, men då det var dags att bege sig hade jag somnat på Z's säng av ren utmattning, och jag skjutsades istället hem till min säng. I går på söndagen sov vi ännu längre (vaknade 11.30...), degade en massa, lagade mat och skippade kvällens planer på sommarteater. Istället såg vi mera film, jag läste en massa, och fixade med byråkrati. Skönt så. Nu idag ska jag träffa en kollega, och sedan Z för kaffe, samt besöka apoteket och skaffa lite stuff jag behöver.
Jag har njutit av att få sova länge, äta långsamt, och äta vad jag vill! I lördags hungrade jag efter getostsallad så vi åt ute, sen till kvällen vankades det takeawaysushi, och igår till lunch gjorde vi hemlagade halloumiburgare, av vilka det blev rester som jag ska äta före bussen avgår ikväll. Om Nom. Nog gick ju helgen fort, och då var det här ändå en en dag längre permission än vanligt. Nå, bara 4 dagar tjänst till nästa loma, och den tror jag kommer tillbringas i hemhemtrakterna, för alla lär vara så upptagna i Vasa nästa helg.
Om jag hinner och orkar ska jag skriva lite om de gångna två veckorna ännu ikväll, men jag lovar inget :)
Vår första helgpermission blev en förlängd sådan. eftersom vi fick (hamnade att) ta ut vår första brigad-HL idag måndag, och behöver därmed vara på plats först ikväll 23.59, med speciella pampasrättigheter gällande tiden. Bussresan upp gick bra, jag och P satt och pratade skit, och sen mötte H mig vid busstation. Lördagen gick åt att sova länge, se på film och äta godis, samt bada bastu och skippa en utegångskväll. Jag hade tänkt fara ut och dansa, men då det var dags att bege sig hade jag somnat på Z's säng av ren utmattning, och jag skjutsades istället hem till min säng. I går på söndagen sov vi ännu längre (vaknade 11.30...), degade en massa, lagade mat och skippade kvällens planer på sommarteater. Istället såg vi mera film, jag läste en massa, och fixade med byråkrati. Skönt så. Nu idag ska jag träffa en kollega, och sedan Z för kaffe, samt besöka apoteket och skaffa lite stuff jag behöver.
Jag har njutit av att få sova länge, äta långsamt, och äta vad jag vill! I lördags hungrade jag efter getostsallad så vi åt ute, sen till kvällen vankades det takeawaysushi, och igår till lunch gjorde vi hemlagade halloumiburgare, av vilka det blev rester som jag ska äta före bussen avgår ikväll. Om Nom. Nog gick ju helgen fort, och då var det här ändå en en dag längre permission än vanligt. Nå, bara 4 dagar tjänst till nästa loma, och den tror jag kommer tillbringas i hemhemtrakterna, för alla lär vara så upptagna i Vasa nästa helg.
Om jag hinner och orkar ska jag skriva lite om de gångna två veckorna ännu ikväll, men jag lovar inget :)
måndag 13 juli 2015
En vecka i ett stycke
Nu har jag och de kvarvarande 4 rekryterna i stuga Vasa överlevt en vecka i det militära. Och det i ett och samma stycke! Även alla 5 tjejerna i andra stugan är kvar, men det finns en risk att E åker hem, lite beroende på kvarvarande utbildningsalternativ.
Det är svårt att sammanfatta den gångna veckan. Vi har börjat få striktare regler; inget rättande av klädsel i formation, mindre yrande (förhoppningsvis) och mera krav på att vi själva ska minnas alla minutfunktioner. Det funkar bra, och den här veckan behöver vi heller inte städa damvessan 2 ggr/dygn, så det känns lyxigt ^^. Dessutom har vi fått börja gå i fri formation hem från maten, och i lördags slapp vi till Sode riktigt snabbt dessutom. Bara 4 morgnar till, så åker vi på permission för första gången - jee! Det ska bli knäppt att röra sig i militära kläder utanför brigaden...
Lite sönder har jag dock hunnit vara. I lördags, då det var anhörigas besöksdag, satt jag kanske en halvtimme på duschgolvet och grät, för att jag kände mig så ensam då Alla Andras flickvänner och föräldrar var här. Alla andra hade nån att krama och jag typ, agerade bihang. Det var så dumt, för jag skulle kännt mig jättefånig om nån kommit hit ända från Vasa för att hinna umgås typ 3-4 timmar, men det blev så annorlunda då det plötsligt fanns en massa civila på vårt privata område... Men det blev bättre då jag fick umgås med E och partner och moster och blev riktigt bjuden på munk och kaffe :3 Och sen ännu bättre då alla civila stack :P
Sen idag hade jag en liten inre strid då jag blev superstressad av att jag fick 1 minut på mig att göra det som vissa fick 10 minuter till då vi hade skjutövning, för att jag råkade vara sist. USCH vad jag var arg, för jag fick inte ens ihop min stägä ordentligt utan var tvungen att be min stugförman göra det åt mig så jag skulle hinna. Nå, jag fick det fixat senare på dagen, så no panic. Kokade nog ändå igenom hela föreläsningen efteråt, som passande nog handlade om aggressionskontroll...
Nåjåå. Imorgon ska vi vara på skjutbanan hela dagen, så jag ska väl försöka sova så småningom. Igår sprang jag för övrigt dp-länken för första gången, gick min första (korta) marsch och åt min första Sputnik :) Wheee!
torsdag 9 juli 2015
Hälsningar från kasernen
Tjohej :) ikväll fick vi första riktiga kvällsfritiden, så jag ska väl skriva en par rader åtminstone. Mer än så orkar jag nog inte via telefon, kan kanske skriva mer hemifrån sedan...
Nå. Man finner mig numera på Pionjärkompaniet, i stuga Vasa, tillsammans med 4 andra kvinnliga rekryter och en kvinnlig undersergeant. Vi kommer dock bli en person färre imorgon eller till helgen, då en tjej åker hem. De andra i stugan är trevliga och det verkar också finnas en hel del trevliga män på plats. Även om nu måånga är väldigt unga och "acting their age" :P Men jo, nu på fjärde dagen vågar folk tala lite mer med en också.
Hittills har vi haft mycket grundläggande skolningar, ätit helt jävla massa (vi äter hela tiden!), städat ganska sabla mycket, och nu idag har vi börjat få utöva sluten ordning, gå i takt, jäpittää, och hälsa på överordnade. Det var för att vi besökt sjukis idag. Före det skulle vi tydligen ha dött om vi t.ex. stått i grundställning ;) Men jo, sådär riktigt superstrikt är det nog inte, iom. att vi inte behöver ha nån pinkkapunkkagranskning ens... Men i vår stuga viker de flesta iaf, för att det känns som man missar något annars :P Det är ju en sån där grej som man hört alla karar tala om. Men vi, vi hann vika EN före enhetschefen meddelade att pionkken inte viker punkkor längre. Hmpf. Samma med att dejouren checkar gradbeteckningar. Nope. Not here. och jag som så gärna skulle!
Nåja. Vi slipper hem om en dryg vecka (andra helgen), och då blir det brigad-HL på måndan, så jag hinner t.o.m. vara hemma en par dagar innan man ska tillbaka..!
söndag 5 juli 2015
STJ 1
Dit for den sista civila helgen, tillbringad på en bröllopsfest i ett soligt Tapanila med fina vänner, en sangriafontän, karaoke och allsköns fantastiska påhitt. Vi kom hem tillbaka till Vasa runt 17.30, åt, duschade och dog lite. Nu har H kramats hejdå, jag har lämnat min extranyckel till syster, och det finns inte mycket mer att göra än att sova en sista natt. Katterna fördes till sin nya fostermatte i fredags, jag har lagt cykeln i förvar, och det enda större som är kvar är väl att typ diska. Imorgon vid den här tiden misstänker jag att jag står i en kö nånstans iklädd grönt och väntar på något.
Det finns väl inte så mycket mer att säga. Imorgon börjar nästa, stora lajv för mig.
onsdag 1 juli 2015
4 dagar, 8 timmar
Alternativt, ganska exakt 4 dagar tills jag stiger på bussen. Det börjar bli så löjligt små siffror att jag inte riktigt själv förstår det. Två morgonskiften, två kvällar som är ganska schemalagda, samt två dagar som rätt långt går till resande och bröllopsfirande. Sen. Huhhu.
Igår bakade jag muffins till jobbet, för att... ööh, "fira" att jag åker på "ledigt". De blev fula, både för torra och för kladdiga, och alltför få. Så brukar det bli med mitt bakande. Nå, jag ska ta och köpa lite frukt eller nåt till, och föra det dit redan idag, så folk kanske hinner säga hejdå.
Igår var jag också på lunch med föräldrarna, för att hinna säga hej åt dem förrän jag sticker. Det var lite fint att höra att "faffa skulle nog ha varit så stolt", det är inte något jag tänkt mig att höra. Nå, min faffa var med i kriget, kanske det inte är en alltför ologisk tanke, ändå.
Sista "igår":et är att jag igår hade tänkt fara till simhallen för att träna, och därtill kolla var jag ligger med kravet att kunna simma 200 meter på 5:30 minuter. Det blev inte av, för när jag kom fram stod det "huoltoseisokki" på dörren, trots att jag tyckt att jag kollat så noga på simhallens hemsida. Pöh. Nåja, int då. Int sku ja ha vela heller...
Igår bakade jag muffins till jobbet, för att... ööh, "fira" att jag åker på "ledigt". De blev fula, både för torra och för kladdiga, och alltför få. Så brukar det bli med mitt bakande. Nå, jag ska ta och köpa lite frukt eller nåt till, och föra det dit redan idag, så folk kanske hinner säga hejdå.
Igår var jag också på lunch med föräldrarna, för att hinna säga hej åt dem förrän jag sticker. Det var lite fint att höra att "faffa skulle nog ha varit så stolt", det är inte något jag tänkt mig att höra. Nå, min faffa var med i kriget, kanske det inte är en alltför ologisk tanke, ändå.
Sista "igår":et är att jag igår hade tänkt fara till simhallen för att träna, och därtill kolla var jag ligger med kravet att kunna simma 200 meter på 5:30 minuter. Det blev inte av, för när jag kom fram stod det "huoltoseisokki" på dörren, trots att jag tyckt att jag kollat så noga på simhallens hemsida. Pöh. Nåja, int då. Int sku ja ha vela heller...
SA betalar min hyra fr.o.m. nu
(...eller då snarare FPA)
 |
| Lite fult censurerat, men det viktiga är alltså "MILITÄRUNDERSTÖD" |
måndag 29 juni 2015
En vecka kvar
Om en vecka sitter jag på bussen. Huhhu. Sista måndagen i det civila idag, då.
Jag skulle egentligen bara skriva om en sån sak att jag hittade ett bra dokument på milins hemsidor, där alla möjliga diagnoser och krämpor finns uppräknade, med rekommenderad klassificering till. Jag kollade naturligtvis upp alla punkter som kunde gälla mig, och kom fram till följande:
Jag skulle egentligen bara skriva om en sån sak att jag hittade ett bra dokument på milins hemsidor, där alla möjliga diagnoser och krämpor finns uppräknade, med rekommenderad klassificering till. Jag kollade naturligtvis upp alla punkter som kunde gälla mig, och kom fram till följande:
- Eksem som inte är för allvarliga, och som inte påverkar funktionsförmågan (selviytymiskyky?) är inte ett hinder för att få A-papper
- Närsynthet klassas utgående ifrån hur dålig syn man har. Det finns dock möjlighet att klassas annorlunda än rekommendationerna genom t.ex. motivation. Så, det finns hopp :)
- Depressionstabellen var svår att läsa, för som jag uppfattade det var alla versioner sådana som skulle ge typ E-papper... men ingen av dem passade in på mig, åtminstone inte mera. Så, vi får hoppas att jag kan prata mig igenom det.
onsdag 24 juni 2015
Listigt #2
Uppdaterar listan med vad jag ska ha med mig kontinuerligt, men kände nu för att skriva nåt om den nya listan också...
Nåja, strax iväg till gymmet. Inspg här att jag har exakt 6 dagar kvar av mitt medlemsskap, så jag kanske borde utnyttja det...
- FPA-kort o körkort, vaccinationskort, glasögonrecept, nätbankskoder
- Telefon o -laddare, extra-akku, knopphörlurar
- Kontonummer uppskrivet, Plånbok med cash
- Beväring 2014-broschyren, inryckningsförständigandet
- X antal trosor, 2-3 sportbh:n, tvättnötter
- Egna lenkkitossor (på)
- Nån bok
- Karkki/proteinpatukker
- Hänglås, pannlampa
- Burana o plåster, skavsårsplåster, antihistaminer, ad-piller, kortisonsalva, bassalva, ögondroppar, öronproppar, glasögonputsduk
- Armbandsur med alarmfunktion (på)
- Necessär: Duschcreme, fuktighetskräm, tandborste o -kräm,
shampoo, bindor, menskopp, deo, nagelsax, läppomada, tops, hårspray (för morgnar då det står åt alla håll)
Nåja, strax iväg till gymmet. Inspg här att jag har exakt 6 dagar kvar av mitt medlemsskap, så jag kanske borde utnyttja det...
Träningsfiasko
Heh. Det har regnat hela dan här i Vasa, men jag tänkte ändå försöka trotsa vädret och kolla min coopernivå. Det gick helt okej tills jag var framme vid sportplan - halva banan var under vatten... :P Envis som jag är ville jag ju inte ge upp utan att ens försöka, men efter ett varv kunde jag inte mycket mer än skratta - jag sprang i säkert 20 cm vatten vissa delar av banan, och kände mig mer som lotsbåt än en mänska! Trots det sprang jag ändå "en halv cooper" (6 minuter) i "2400 m"-tempo - dvs. 1200 meter på 6 minuter. Mitt personbästa är ca. 2550, så det vore ju skoj att försöka komma upp i det ens, före inryckning. Men som det lät på R igår så är redan 2500 riktigt najs :)
Sen kom jag mig för att testa var nivån ligger på konditionstestet också - Jämfotahoppet har blivit mycket bättre; Senast 127, nu 152! Det är så jäkla mycket med teknik i detdär. Så, där ligger jag nu på tyydyttävä. I situps har jag runt samma resultat som sist, dvs. 40, och armhävningarna har kanske t.o.m. gått bakåt... vete fan vad jag ska göra åt dem än.
Sen kom jag mig för att testa var nivån ligger på konditionstestet också - Jämfotahoppet har blivit mycket bättre; Senast 127, nu 152! Det är så jäkla mycket med teknik i detdär. Så, där ligger jag nu på tyydyttävä. I situps har jag runt samma resultat som sist, dvs. 40, och armhävningarna har kanske t.o.m. gått bakåt... vete fan vad jag ska göra åt dem än.
tisdag 23 juni 2015
TJ-Tretton-Tisdag
Sociala jag har skickat ut lite halvtrevande meddelanden till de tjejer jag hittade i NYBR-Facebookgruppen. Jag vet inte riktigt varför, kanske jag har ett behov av att kolla vad för folk jag kommer att bo med den kommande tiden. Via gruppen hittade jag åtminstone en fem stycken, och sen då E som jag bekantat mig med lite via FB. Så om nu inte nån hoppar av i förtid så torde vi i alla fall vara 7 pers i stugan.
Jag gick och skaffade dedär sport-bh:arna idag också. Det blev budgetversioner från CM, eftersom jag inte skulle vilja sätta ner alltför mycket pengar på det, och för att jag inte skulle orka gå i sportbutiker och söka. Dessutom tycker jag att jag borde klara mig med relativt lätt stöd, och jag har en lite stadigare bh från förr som borde klara biffen. Vegebiffen. i och med det tror jag inte jag har någå fler inköp att göra före inryckning - öronproppar har jag, allt annat också för den delen...
Det blev f.ö. lite tårar och drama angående kattskötande, men som det visade sig så kommer en bekant till mig som ryckte in med 2/15 att ta hand om mina pälsbollar! Hon var "bara" g-perioden, men jag vet att vi antagligen mest kommer prata militär här då hon kommer över på kaffe om en stund :) Nervositetsutjämnare, eller nåt.
Jag gick och skaffade dedär sport-bh:arna idag också. Det blev budgetversioner från CM, eftersom jag inte skulle vilja sätta ner alltför mycket pengar på det, och för att jag inte skulle orka gå i sportbutiker och söka. Dessutom tycker jag att jag borde klara mig med relativt lätt stöd, och jag har en lite stadigare bh från förr som borde klara biffen. Vegebiffen. i och med det tror jag inte jag har någå fler inköp att göra före inryckning - öronproppar har jag, allt annat också för den delen...
Det blev f.ö. lite tårar och drama angående kattskötande, men som det visade sig så kommer en bekant till mig som ryckte in med 2/15 att ta hand om mina pälsbollar! Hon var "bara" g-perioden, men jag vet att vi antagligen mest kommer prata militär här då hon kommer över på kaffe om en stund :) Nervositetsutjämnare, eller nåt.
söndag 21 juni 2015
Tvåveckorstvivel
15 dagar. Om två veckor sitter jag på tåget hem från ett bröllop i Hesa, för att sedan väl hemma packa väskan, flytta katter och få panikattacker över livsval... :P
Riktigt seriöst så börjar jag bli jättenervös, och inte bara på ett bra sätt. Varenda gång min torra hy act:ar up nu så kan jag inte låta bli att tänka på om jag kommer överleva läkargranskningarna. Jag håller på att vänja mig av med mina antidepressiva, dels för att jag inte mår dåligt på det viset mer, och delvis för att jag inte skulle vilja behöva säga att jag går på psykofarmaka åt nån på brigaden. Hittills går det bra, men vad händer om det plötsligt inte gör det och jag inte har nåt säkerhetsnät? Och vad sen med maten, vad händer om tankarna kör ihop helt och hållet då jag inte själv kan bestämma vad jag ska äta och när jag ska äta och hur mycket jag ska äta, och allt bara skiter sig? För att inte tala om att jag fortfarande inte har gjort en enda korrekt från-tårna-armhävning i mitt liv, och kollektiv bestraffning inte lär vara ovanligt i det militära. Bläää, då det finns så många saker att oroa sig över. Men nå, det går ju ändå som det går, och rätt som det är kommer jag hem före faneden ändå.
För övrigt har jag äntligen kommit mig för att ladda ner Zombies, run-appen, och det är så jäkla roligt och motiverande! Igår gick jag och H på en kvällspromenad på 50 minuter, och här på förmiddagen spelade jag 2 missions och kom upp i 65 minuter jogg och promenad. Och jag skulle vilja fara ut och gå igen ^^
Riktigt seriöst så börjar jag bli jättenervös, och inte bara på ett bra sätt. Varenda gång min torra hy act:ar up nu så kan jag inte låta bli att tänka på om jag kommer överleva läkargranskningarna. Jag håller på att vänja mig av med mina antidepressiva, dels för att jag inte mår dåligt på det viset mer, och delvis för att jag inte skulle vilja behöva säga att jag går på psykofarmaka åt nån på brigaden. Hittills går det bra, men vad händer om det plötsligt inte gör det och jag inte har nåt säkerhetsnät? Och vad sen med maten, vad händer om tankarna kör ihop helt och hållet då jag inte själv kan bestämma vad jag ska äta och när jag ska äta och hur mycket jag ska äta, och allt bara skiter sig? För att inte tala om att jag fortfarande inte har gjort en enda korrekt från-tårna-armhävning i mitt liv, och kollektiv bestraffning inte lär vara ovanligt i det militära. Bläää, då det finns så många saker att oroa sig över. Men nå, det går ju ändå som det går, och rätt som det är kommer jag hem före faneden ändå.
För övrigt har jag äntligen kommit mig för att ladda ner Zombies, run-appen, och det är så jäkla roligt och motiverande! Igår gick jag och H på en kvällspromenad på 50 minuter, och här på förmiddagen spelade jag 2 missions och kom upp i 65 minuter jogg och promenad. Och jag skulle vilja fara ut och gå igen ^^
måndag 15 juni 2015
Insikter
Idag då jag ställde mig i ordning för morgonens bodypump hann jag tänka "Oj vilken bra morgonrutin jag får ifall jag skulle fara på det har passet varje måndag före inryckning". Sedan insåg jag att efter dagens pass är det bara 2 måndagar kvar...
Veckokammens återkomst, denna gång pånyttfödd som morgonkam. Jag fick riva av typ 7 piggar för att komma ner i rätt antal. Så snabbt går veckorna...
söndag 14 juni 2015
STJ 21
Knäppa tanke. 3 veckor. Midsommarhelgen, födelsedagshelgen, och bröllopshelgen, och sen pang på. Gees. Jag kommer SÅ psyche:a upp mig i onödan för det här ännu...
Jag laddade ner en TJ-nedräknare till telefonen häromveckan. Inklusive pokemonfunktion. Vem i helvete kom på att finska militären ska ha med pokemon att göra?! I don't quite get it. Alla på jobbet frågar jämt hur många dagar det är kvar, jag talade lite med en kollega som gjorde militärtjänst i Björneborg för X antal år sedan. Igår var jag också på ett födelsedagskalas där lillebrodern till mannen till födelsedagsbarnet rycker in samtidigt som mig. Jävlar, Österbotten är litet.
Inkommande vecka borde jag ta och testa var jag ligger på cooper och konditionstestet. Orka, hinna, borda...
Jag laddade ner en TJ-nedräknare till telefonen häromveckan. Inklusive pokemonfunktion. Vem i helvete kom på att finska militären ska ha med pokemon att göra?! I don't quite get it. Alla på jobbet frågar jämt hur många dagar det är kvar, jag talade lite med en kollega som gjorde militärtjänst i Björneborg för X antal år sedan. Igår var jag också på ett födelsedagskalas där lillebrodern till mannen till födelsedagsbarnet rycker in samtidigt som mig. Jävlar, Österbotten är litet.
Inkommande vecka borde jag ta och testa var jag ligger på cooper och konditionstestet. Orka, hinna, borda...
onsdag 10 juni 2015
ATU-funderingar och allmänt tjafs
Tiden den bara går, och nerverna spritter mer och mer. Jag har börjat plocka de grejer jag vet att jag inte vill hinna tappa bort inom en månad i en skild väska, så på ett vis kan man väl säga att jag redan börjat packa. Där ligger nu mina glasögonrecept, PAM:en, och... inte så mycket mer. Än. Jo, beväringsinfo-häftena.
Jag satt förresten och kikade igenom nämnda häfte för x:e gången här idag, och än en gång fastnade jag för ATU-utbildningen. Det verkar så sjukt intressant, men jag vet inte om fysiken riktigt räcker till, iom. att jag har glasögon, och därtill inte direkt är den starkaste... kniven i lådan... Jag kollade riktigt upp saken på aamukampa, och tydligen är det iaf inte så dumt att kvinnor inte skulle slippa dit. Lagom höga fysiska krav, jo, men månne man nu inte hinner få lite bättre kondis under det första halvåren inne? Det gäller alltså en internationell utbildning på 10 veckor som går på flera språk, och har en massa extra intressant. Nå, får se!
Hade ett bra snack med en vän häromveckan också, där jag inte för sista gången fick frågan varför jag vill göra militärtjänst. Jag funderade lite extra, och gav sedan de många svar jag brukar ge: Skaffa lite skinn på näsan, få skjuta upp vuxenheten ett år, hitta egna gränserna, uppleva något helt annat... Men sen igår tror jag att jag kom på kärnan i det hela: Jag vill inte missa något här i livet. I gymnasiet läste jag 5 språk, lång matte och psykologi, och då harmade jag mig ändå över att jag inte hade tid eller ork nog att läsa fysik, kemi eller hälsokunskap. Nu på universitetet har jag hunnit samla på mig studiepoäng värt 4 års studier på 3 år, för att jag i princip har 5 biämnen. Det finns så mycket intressant här i världen! Och jag vill inte missa något - åtminstone inte chansen att få pröva på det.
Jag satt förresten och kikade igenom nämnda häfte för x:e gången här idag, och än en gång fastnade jag för ATU-utbildningen. Det verkar så sjukt intressant, men jag vet inte om fysiken riktigt räcker till, iom. att jag har glasögon, och därtill inte direkt är den starkaste... kniven i lådan... Jag kollade riktigt upp saken på aamukampa, och tydligen är det iaf inte så dumt att kvinnor inte skulle slippa dit. Lagom höga fysiska krav, jo, men månne man nu inte hinner få lite bättre kondis under det första halvåren inne? Det gäller alltså en internationell utbildning på 10 veckor som går på flera språk, och har en massa extra intressant. Nå, får se!
Hade ett bra snack med en vän häromveckan också, där jag inte för sista gången fick frågan varför jag vill göra militärtjänst. Jag funderade lite extra, och gav sedan de många svar jag brukar ge: Skaffa lite skinn på näsan, få skjuta upp vuxenheten ett år, hitta egna gränserna, uppleva något helt annat... Men sen igår tror jag att jag kom på kärnan i det hela: Jag vill inte missa något här i livet. I gymnasiet läste jag 5 språk, lång matte och psykologi, och då harmade jag mig ändå över att jag inte hade tid eller ork nog att läsa fysik, kemi eller hälsokunskap. Nu på universitetet har jag hunnit samla på mig studiepoäng värt 4 års studier på 3 år, för att jag i princip har 5 biämnen. Det finns så mycket intressant här i världen! Och jag vill inte missa något - åtminstone inte chansen att få pröva på det.
söndag 7 juni 2015
Överbloggande & Armbandsur
Jag gick och fixade ett armbandsur åt mig idag - that one thing som folk rekommenderat mig att skaffa. Clas Ohlsson, they said. Nå, råkade hitta en bekant i personalen och fick rekommenderat mig en ganska billig och snygg grej med stoppur, nedräkningsfunktion och bakgrundslampa. Plus att den är vattentät ("10 ATM/100 meter = Vattentät. Klockan klarar bad och simning."). Och så är den snygg!
fredag 5 juni 2015
1 month
En månad, trettio dagar.
Snart kan jag räkna STJ på fingrar och tår. Huvva!
Fick mera post igår, med Ruotuväki och alokasliite 2/15. Hittade också en uppbådsbekant på Facebook, en tjej som ryckte in i vintras och blev chaffis, och som med andra ord kommer vara där ännu ett halvår tillsammans med mig. Yay, bekanta! Och appropå det så insåg jag igår också att jag har en rollspelsbekant i samma kontingent, också påväg till Dragsvik.
Nåja, nog pratat. Iväg till gymmet. Igår var "återhämta sig efter resa"-dag, idag tillbaka i träningens tecken. Och trots att jag ätit som en hungrig hyena under min semesterresa så var vågen relativt nådig. Hurra för det.
Snart kan jag räkna STJ på fingrar och tår. Huvva!
Fick mera post igår, med Ruotuväki och alokasliite 2/15. Hittade också en uppbådsbekant på Facebook, en tjej som ryckte in i vintras och blev chaffis, och som med andra ord kommer vara där ännu ett halvår tillsammans med mig. Yay, bekanta! Och appropå det så insåg jag igår också att jag har en rollspelsbekant i samma kontingent, också påväg till Dragsvik.
Nåja, nog pratat. Iväg till gymmet. Igår var "återhämta sig efter resa"-dag, idag tillbaka i träningens tecken. Och trots att jag ätit som en hungrig hyena under min semesterresa så var vågen relativt nådig. Hurra för det.
tisdag 2 juni 2015
Bloggertest
Det här blir första gången jag prövar att blogga från telefonen någonsin. Tänkte ändå att jag måste pröva det före inryckning, och nu då jag är ute i världen och ser mig omkring känns som ett bra tillfälle.
33 dagar kvar nu, om jag kommer ihåg siffran från igår. Jumalauta. Det är en månad. På måndag exakt 4 veckor. Shiet. Vart far dagarna? Snart är jag där. Hjälp. Klarar jag mig? När gråter jag första gången? Räcker kroppen till?
Det blir att sätta in en ordentlig slutspurt med träningen så fort jag är hemma...
lördag 23 maj 2015
FURIOSA
Ibland stöter man på personer, eller karaktärer, i den här världen eller nåm annan,
som bara ger en livskraft. Som ger en hopp om mänskligheten, eller orken att ta ett steg till, eller glädjen att våga göra något nytt. Eller i det här fallet, en hel jävla massa fan anamma.
Oh, Furiosa, du min krigets och ursinnets musa, dig ska jag hålla i tankarna under tunga armédagar.
 | |||||||
onsdag 20 maj 2015
Hälleduud
46 dagar säger räknaren här på bloggen nu. Himla knäppt. Det är mindre än 50 dagar! Mindre än 7 veckor! Det var ju precis 100?! Hemska saker...
Det har varit enormt trögt med träningen de senaste veckorna, iom. att min hosta inte ville ge med sig. Förra veckan var jag på gymmet EN gång. Däremot har jag hittat en orsak till att mina armhävningar inte funkat - jag har hållit helt fel vinkel i handlederna, på nåt sätt. Då jag bara för skojs skull prövade lite olika nya positioner i olika leder så var jag för första gången såHÄR *håller upp handen* när att göra min första riktiga armhävning :) Så kanske det snart ger med sig.
Fick också nytt personbästa i benpress igen förra veckan, den ena gången jag var på gym - 118 kg. Heja mig! Förutom det så har jag haft som "mål" (med risk för att låta mer ätstörd än jag är) att gå ner två och ett halvt kilo i maj. För att jag inte gillar dehär extra kilona som vintern tog med sig. Och det har i alla fall gått fint, utan några drastiska åtgärder. Då har jag iofsig 10 dagar kvar av maj också, men även 1 kg kvar, och jag utgår ifrån att det löser sig själv ganska bra. Och om inte så har jag hela juni på mig :) Och kanske börjar hostan nu äntligen ge med sig, så jag kommer iväg till gymmet.
För övrigt - jag blev färdig med absolut sista skoluppgiften idag, och fick även betyg för min kand! Hurra för mig!
Det har varit enormt trögt med träningen de senaste veckorna, iom. att min hosta inte ville ge med sig. Förra veckan var jag på gymmet EN gång. Däremot har jag hittat en orsak till att mina armhävningar inte funkat - jag har hållit helt fel vinkel i handlederna, på nåt sätt. Då jag bara för skojs skull prövade lite olika nya positioner i olika leder så var jag för första gången såHÄR *håller upp handen* när att göra min första riktiga armhävning :) Så kanske det snart ger med sig.
Fick också nytt personbästa i benpress igen förra veckan, den ena gången jag var på gym - 118 kg. Heja mig! Förutom det så har jag haft som "mål" (med risk för att låta mer ätstörd än jag är) att gå ner två och ett halvt kilo i maj. För att jag inte gillar dehär extra kilona som vintern tog med sig. Och det har i alla fall gått fint, utan några drastiska åtgärder. Då har jag iofsig 10 dagar kvar av maj också, men även 1 kg kvar, och jag utgår ifrån att det löser sig själv ganska bra. Och om inte så har jag hela juni på mig :) Och kanske börjar hostan nu äntligen ge med sig, så jag kommer iväg till gymmet.
För övrigt - jag blev färdig med absolut sista skoluppgiften idag, och fick även betyg för min kand! Hurra för mig!
fredag 8 maj 2015
Sjukstuga
Frustration. Samma vecka som jag skulle inleda mitt nya, peppade träningsschema blir jag sjuk. Inte supermegavoivoivoi, men såpass att jag inte orkar med något, hostar och tycker synd om mig själv. Och Inte Tränar, för det löns nu int direkt i sånthär tillstånd. Gaah!
måndag 27 april 2015
Peanutbutter (inside joke)
Hej bloggen,
idag är det 10 veckor tills jag sätter mig på pampasbussen,
idag lämnade jag in min rättade kandidatavhandling till min handledare
och idag tog jag personbästa (110 kg) i benpress.
Heja mig!
idag är det 10 veckor tills jag sätter mig på pampasbussen,
idag lämnade jag in min rättade kandidatavhandling till min handledare
och idag tog jag personbästa (110 kg) i benpress.
Heja mig!
torsdag 23 april 2015
74 dagar och träningskuri
Heja heja, idag blev vårens tredje utelänk av ;) Inte precis nåt att skryta med, men jag har i alla fall tränat fyra dagar i sträck, av 4 dagar den här veckan, så det kan jag i alla fall känna mig stolt över. Kortare pass, så orkar jag mera. Och dagens lenkki var riktigt skön och icke-ansträngande, jag tog den korta rutten på 2,5 km, men det känns i slutändan ingenstans förutom i andningen. Nästa gång blir det nog hela varvet runt Metviken :)
För övrigt fyllde jag i förhandsblanketten i att jag väger ungefär 2 kg mindre än jag väger nu. Kanske det funkar för att hålla mig borta från sockret under de kommande 74 dagarna :P
För övrigt fyllde jag i förhandsblanketten i att jag väger ungefär 2 kg mindre än jag väger nu. Kanske det funkar för att hålla mig borta från sockret under de kommande 74 dagarna :P
måndag 20 april 2015
11 veckor, 77 dagar
Idag är det exakt 11 veckor, m.a.o. 77 dagar, tills jag sätter mig på Pampasbussen ner till Dragsvik. Jag anmälde mig till den i förra veckan, och har därmed en grej som folk tipsat mig om redan fixat. Utöver det har jag utan större huvudvärk fått fixat kattvakt till min militärtid, i och med att snälla Sonja tar dem från hösten och snälla Zacharias tar dem över sommarens tills Sonja är tillbaka i Vasa. Tusen tack åt er!
Idag ska jag skicka in förhandsförfrågan också, där jag kryssade i mitt intress för de olika vapenslagen (?) i ordningsföljden 1. Eldledning (ledarskapsutbildning), 2. Granatkastarlinjen (ledarskapsutbildning) och 3. .... öh, nu kan det hända jag redan glömt hur det stod, men typ kustjägarlinjen (ledarskapsutbildning). Kryssade också för "intresse för RUK", för oavsett om jag sedan har vad som krävs för det så finns i alla fall intresset. Det kuvertet ska postas idag.
Sen är tanken att jag nu ska försöka ta mig själv i nackskinnet vad gäller träningen. Dryga 10 veckor är INTE lång tid, och jag hade hoppats att jag skulle hunnit mycket längre by now. Nu då skolan på riktigt börjar ta slut (kandidatopponering om 30 min, iiihk!) och jag inte jobbar överdrivet mycket så finns i alla fall tiden. Vi ska se om jag får utmejslat veckoplanen här snart, men idag fick jag iaf genomfört ett knappt entimmespass ben + lite överkropp, och imorgon ska jag försöka satsa på morgoncore. Hurt hurt!
Idag ska jag skicka in förhandsförfrågan också, där jag kryssade i mitt intress för de olika vapenslagen (?) i ordningsföljden 1. Eldledning (ledarskapsutbildning), 2. Granatkastarlinjen (ledarskapsutbildning) och 3. .... öh, nu kan det hända jag redan glömt hur det stod, men typ kustjägarlinjen (ledarskapsutbildning). Kryssade också för "intresse för RUK", för oavsett om jag sedan har vad som krävs för det så finns i alla fall intresset. Det kuvertet ska postas idag.
Sen är tanken att jag nu ska försöka ta mig själv i nackskinnet vad gäller träningen. Dryga 10 veckor är INTE lång tid, och jag hade hoppats att jag skulle hunnit mycket längre by now. Nu då skolan på riktigt börjar ta slut (kandidatopponering om 30 min, iiihk!) och jag inte jobbar överdrivet mycket så finns i alla fall tiden. Vi ska se om jag får utmejslat veckoplanen här snart, men idag fick jag iaf genomfört ett knappt entimmespass ben + lite överkropp, och imorgon ska jag försöka satsa på morgoncore. Hurt hurt!
fredag 17 april 2015
Inryckningspost!
Ett tjockt brev kommer lastat! Jag hörde av Ellen (en förtida stugkbekant :D) att jag kunde vänta mig post från Dragsvik, och idag, tredje gången jag kollade lådan, låg där ett tjockt brev :)
Först trodde jag det var samma broschyr som jag redan fptt 5två gånger och läst tills jag blivit yr, men det är en som är gjord speciellt för den här kontingenten. Yay! Mycket samma info, men också mycket mera konrket info, som tips direkt från bevkom om vad man ska ha med sig, mera ingående beskrivningar på de olika linjerna, och klockslagsbeskrivning på hur en dag kan se ut.
Förutom broschyren fick jag också en blankett att fylla i gällande nuläget och önskemål gällande utbildningen. Nu om någonsin kommer min dåliga syn fram :P Nåja. Domen gällande det, och min slutgiltiga klassning, kommer väl senare nån gång. Dessutom var jag efter ny hudmedicin igår, och jag ämnar få kroppen i skick på alla vis före inryckning.
Läsning!
Först trodde jag det var samma broschyr som jag redan fptt 5två gånger och läst tills jag blivit yr, men det är en som är gjord speciellt för den här kontingenten. Yay! Mycket samma info, men också mycket mera konrket info, som tips direkt från bevkom om vad man ska ha med sig, mera ingående beskrivningar på de olika linjerna, och klockslagsbeskrivning på hur en dag kan se ut.
Förutom broschyren fick jag också en blankett att fylla i gällande nuläget och önskemål gällande utbildningen. Nu om någonsin kommer min dåliga syn fram :P Nåja. Domen gällande det, och min slutgiltiga klassning, kommer väl senare nån gång. Dessutom var jag efter ny hudmedicin igår, och jag ämnar få kroppen i skick på alla vis före inryckning.
Läsning!
tisdag 14 april 2015
STJ 83 och mindre än 3 månader kvar.
Tiden bara går, och mina studier börjar vara överstökade. Nästan. Jag lämnade in min kandidatavhandling för opponering igår, men med tanke på hur mycket arbete den person jag opponerade fortfarande har kvar så tänker jag inte bli högmodig än. Men, jag är på slutrakan. Alla föreläsningar är i alla fall över, och jag har två hemtenter kvar, så är alla kurser avklarade. Huhhuh.
Igår fick jag mail från FPA också - jag har beviljats militärunderstöd från 6.7. Jännä! Tydligen behövde jag inte fylla i något pånytt, trots allt. Idag fick jag ett till brev från samma instans, där det stod att mitt studiestöd inhiberas från 6.7. Det var väl ganska förväntat ;) Måste bara minnas att anhålla om det pånytt sen senare.
Jag fyllde förresten år här i förra veckan, men eftersom jag var bortrest fick jag min födelsedagspresent från H idag - en vätskeväska ^^ Och riktigt en sån som jag tydligen får använda i tjänst också, en fin grön en som sitter urbekvämt på ryggen. Nu har jag inte prövat springa med den eller ens fylla den, men jag har heller aldrig ägt en vätskeväska så jag vet inte hur det ska kännas ;) Men enligt H är den jättebra att ha. Tack!
Igår fick jag mail från FPA också - jag har beviljats militärunderstöd från 6.7. Jännä! Tydligen behövde jag inte fylla i något pånytt, trots allt. Idag fick jag ett till brev från samma instans, där det stod att mitt studiestöd inhiberas från 6.7. Det var väl ganska förväntat ;) Måste bara minnas att anhålla om det pånytt sen senare.
Jag fyllde förresten år här i förra veckan, men eftersom jag var bortrest fick jag min födelsedagspresent från H idag - en vätskeväska ^^ Och riktigt en sån som jag tydligen får använda i tjänst också, en fin grön en som sitter urbekvämt på ryggen. Nu har jag inte prövat springa med den eller ens fylla den, men jag har heller aldrig ägt en vätskeväska så jag vet inte hur det ska kännas ;) Men enligt H är den jättebra att ha. Tack!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)