Jag borde ha skrivit om det här redan tidigare i veckan, men det hanns inte riktigt med, så innan det helt slinker ur minnet ska jag ta och skriva några ord om det här med att vara frivillig i militären, och om hur jag under förra veckan var rätt säker på att jag skulle åka hem.
Jag har ungefär alltid varit en sån som vill vara säker på att jag tagit rätt beslut, jag är väldigt ambivalent och vill gärna ha rätt att ångra mig i alla beslut jag gör. Därför kommer det rätt naturligt att jag hunnit fundera många gånger på ifall nu det här är rätt val för mig.
Under första veckans första dagar var allting så nytt att jag hade lite svårt att hitta min plats, så då tänkte jag förstås, särskilt som en av kvinnorna i min stuga åkte hem relativt snabbt för att hon insåg att det inte var riktigt hennes grej. Mina funderingar till trots så trivs jag ändå bra.
Under förra veckans tisdag och onsdag var det dock andra bullar... Jag vet inte hur mycket av det som hade att göra med att vi hade lite fysiskt tyngre dagar (inga enorma bördor, men vi började med framryckning, tetsande och marscher med full stridsväst, väska och vapen), och hur mycket av det som hade att göra med att jag var några dagar före min mens och därmed lite överkänslig, men i vilket fall som helst så var jag under onsdagen rätt säker på att jag inte skulle komma tillbaka efter helgens loma. Mina tankar gick i stilen att jag trivs bra och nog klarar mig okej, men att jag inte är ett dugg intresserad av all extra skit som man får på köpet. Allt väntande, köande, ropande, ordergivande, allt punktknulleri gällande regler, och kanske allra mest (med risk för att låta överdramatisk) frihetsberövandet. Att inte själv kunna kontrollera sin fritid, sina mattider, sina val. Att man mycket sällan har tid för sig själv. Och på nåt vis hann dedär tankarna växa sig enormt stora under den där vägen till G-skogen under onsdagen.
Nå, väl "hemma" i stugan släppte jag ur mig ett "jag vet nog inte om jag kommer stanna här så länge till..." och då dammarna öppnats en aning så började jag storgråta, mest för att jag nog bara var så trött och så frustrerad och därtill hade så förbannat sjuka och blåslagna knän från de två gångna dagarnas tetsande och höga knästående. Som tur är har vi fin anda i stugan och åtminstone jag har lätt att tala med de andra, också med min stugförman och undersergeant, som jag börjat både storgilla och respektera mer och mer för var dag. Vi pratade en del om det under dagen, och utan att nu börja redogöra för diskussionerna så beslöt jag att åtminstone inte göra några dumma, spontana beslut utan att åtminstone låta det vila ett tag. Och redan samma kväll kändes det ju nog mycket bättre.
Idag har jag inga planer på att åka hem, men nog är det ju så att ångra sig-gränsen kommer emot med snabba steg (45 dagar för kvinnor), och säkert kommer jag att fundera än! Dock trivs jag ju nog egentligen sjukt bra, folk är trevliga, jag har inga problem med de ganska strikta rutinerna, och även om mycket ju nog är rätt onödigt, så finns det nog mycket intressant också, och nog är jag ju där för "the whole package". Inte är det ju precis som att man kommer igenom studierna utan trista delar heller. Då jag var på intervju med vice-enhetschefen senare i veckan talade jag om det också, om mina långsiktiga planer, och om mina funderingar på att åka hem. Och han tyckte som jag, att jag ju åtminstone har 45 dagar på mig att känna efter. Så, det gör jag. Känner efter.
