Träningsprat

Nå,
de senaste 4 veckorna har jag försökt hålla koll på hur mycket jag tränat. Såhär har det sett ut hittills:

Vecka 36:

• 1 morgonlenkki
• 1 muskelkondispass

Vecka 37:

• 2 muskelkondispass
• 1 lenkki + Coopertest

Vecka 38:

• 1 muskelkondispass
• 1 lenkki + armmuskler

Vecka 39:

• 3 muskelkondispass
• 1 ordentlig lenkki

Så att ja. Det är väl en början, antar jag. Det är det där med att hitta tiden... Och sen bor jag för stunden som inneboende hos en kille jag inte känner jättebra, så det går inte sådär bara att stiga upp klockan 6 för att hinna träna cardio framför datorn före skolan :P Gammalt trähus, och what not. Morgonlenkkin skulle ju förstås funka, här finns fina springstigar, men jag är så antimorgnar. Även om jag upptäckt en liten träningspark här i närheten, med maskiner man får använda bara sådär.
I helgen har jaghaft lägenheten för mig själv, och därför kom jag upp i lite mer muskelkondis denhär veckan. Försökte köra lite magmuskler och aj som fan vad trögt det går då jag inte gjort pilates på flera månader. Dock känns det nog ordentligt i lårmusklerna åtminstone, att de börjar vakna till liv.

Nåja, om jag sku försöka få till en bra morgon imorgon, börja med lenkki eller nåt. We'll see.

Träning

En grej som jag är rätt nervös för inför milin, något som jag knappast är den enda att tänka på, är det här med konditionen. Och som kvinna - och alltså automatiskt "lite svagare" - oroar jag mig än värre. Och innan nån hinner komma med något om könsstereotyper så kan jag bara konstatera att det är jävligt mycket svårare för kvinnor att t.ex. bygga muskelmassa, och att män helt enkelt har bättre förutsättningar då det kommer till fysik. Jag menar inte att kvinnor inte kan vara lika starka som karlar, bara att vi egentligen måste vara starkare, för att vara "lika starka", om nån fattar min tankegång.

Bild härifrån

Jag talade med en god väns kusin som låg inne för nåt år sen, och hon sa såhär;
"Du måst håll huvu kallt. Om du gör misstag eller gör fel ede pga att ''du e kvinna''. Man har betydligt mer ögon på sej å folk Älskar att se dej misslyckas. Stammpersonalen va nångång ganska nedlåtande å kunde säga rakt ut att man e i vägen som kvinna..."
 ...Och det är jag ju nog förberedd på. Om jag misslyckas med någå sku jag int vilja att det sku vara för att jag e svag, eller för att jag e kvinna, eller för att jag har dålig kondis. Och därför har jag lite press på mig för att få upp grundkonditionen. Men om int annat e det en jävligt bra morot för att träna ;)

I konditionstesten numera testas följande grejor:

• Coopertest
• Pituushyppy (alltså typ jämfotahopp utan sats)
• Situps
• Armhävningar

Jag har för mig att det görs både strax efter inryckning, och sedan också senare, men jag är inte säker. Kan vara det görs i samband med uppbådet också..? Anyways. De har förnyat det på nåt vis, så man gör iaf inte "Leuanvetoja" mera (vet inte vad det heter på svenska faktiskt), och så görs det nån allmän grundkondischeck.
Av ren nyfikenhet så testade jag vad jag kunde hör för 2 veckor sedan, och då såg mina resultat ut såhär:

• Coopertest: Ca. 2300 meter (Tyydyttävä, gränsen för Hyvä ligger vid 2500)
• Pituushyppy har jag inte fått mätt men jag vet jag är skit i det.
• Situps: 30 (Tyydyttävä, gränsen för Hyvä ligger vid 33)
• Armhävningar har jag tror jag inte gjort en enda i hela mitt liv. Det går inte.

Springande, dvs. Cooper, är ju lätt att träna, och rätt roligt också. Då jag testade för 2 veckor sen var det mitt livs första Cooper, så med det i åtanke gick det helt fint. Bra utgångspunkt, och det vill jag nog ha upp i åtminstone 2500 innan hösten är över. Pituushyppy har jag inte gjort sedan högstadiet, och jag vet allvarligt talat inte hur man ska träna eller öva det. Lårmuskler, typ kyykkyjä..? Min hoppteknik suger nu helt enkelt bara. Situps borde jag nog lätt få upp till Hyvä, jag gillar att träna magmuskler, jag har bara varit lat nu under sensommaren och hösten.
Och sen har vi dedär SATANS armhävningarna... Jag kan inte. Jag hålls inte rak, och jag bara dunsar i marken då jag kommer tillräckligt långt ner. JAG HAR INTE ARMMUSKLER, och jag har aldrig haft det. Det försöker jag långsamt träna upp. Gränsen för Heikko ligger på 12, och Hyvä på 25... Jag skulle ärligt talat vara gansk jävla nöjd om jag ens kom upp i den Undre gränsen för Heikko (dvs. 6...). Det här är gränserna för kvinnor, i min åldersgrupp.

bild härifrån

Så att jo, det finns nog rum för förbättring ;) För stunden har jag inte jättemycket tid att träna pga. studier och liv, men jag har åtminstone börjat få in en rutin. Muskelträning 1-2 ggr/vecka (med tyngdpunkt på armar och lår), lenkki 1-2 ggr/vecka, och sen går jag överallt, och försöker stretcha då jag pluggar. Sen då föret blir sämre tänkte jag börja ta långa promenader med ryggsäck, för det är nåt typ alla som legat inne rekommenderat. Rygg- och magmuskler ska också börja tränas mer, och säkerligen axlar.
Men, redan nu märker jag framsteg, särskilt i lår och "spring-ork" - jag hade den bästa lenkkin på flera år nu ikväll, sprang en halvtimme i sträck, och då stundvis ganska satans hårt ;)

Nå det var nu det. Då jag har mer framsteg att skryta om så lär ni märka det ;)




 

Valmöjligheter och Papperskrig

När man som kvinna ska i militären, så går man till väga lite annorlunda än männen, har jag fått lära mig. Nu t.ex. då jag kommer skicka in mina papper, så ska allt vara inne senast 1.3, och då kan jag rycka in tidigast i juli samma år (dvs. kontingent II/14), eller sen i nåndera av nästa års kontingenter. Allt som allt ska följande papper med:

• Ansökan om frivillig militärtjänst
• Frågeformulär för tjänstgöring och undersökning av hälsotillstånd
• Blankett för hälsoundersökning
• Kopia av senaste hälsoundersökning

Frågeformuläret fyller man i själv, blanketten ska fyllas i av en läkare. Om man ska söka till nån specialtrupp, ska man ännu till skicka med ansökan till specialtruppen, men i såfall ska ansökan vara inne senast 31.1. Och om det nu hjälper nån så hittar man alla blanketter här.

Bild från Puolustusvoimat.fi.

I mitt fall gäller det alltså nu inkommande vårvinter, och jag har en hel del frågetecken att räta ut före det. Vill jag rycka in så snabbt som möjligt, eller borde jag vänta tills kandidaten är avklarad? Vill jag ta den självklara vägen och åka till Dragsvik, eller vill jag ta en utmaning för språkörat, och söka till ett finskt förband? Vad med vapenslag, vad är jag intresserad av och vad är jag bra på och vad vill jag inte göra? Och vad klarar jag av fysiskt? Entäs specialtrupper, borde jag överväga nån av dem?

Öh. Det blev så mycket info dedär första veckorna att jag nästan tappade sugen. För stunden står det på mina ännu oprintade papper att jag kommer söka in till första bästa kontingent, till Riihimäkis specialtrupp i elektronisk krigsföring. Sedan har jag lagt MilPol och Eldledning i Drakan som övriga alternativ. Men det är på inget vis fastspikat...
För stunden är jag bara så taggad att jag skulle vilja fara NU, men det vore säkert smart att laga klart kanden först, för att inte tala om att man sku hinna skaffa lite muskelkondition under ett extra år. Samtidigt blir jag ju bara äldre... Och ELSO (elektronisk krigsföring) lockar för att det handlar om främmande språk och matematik, och sånt är jag helt hyfsad på, samt intresserad av. Och jag skulle jättegärna lära mig bättre finska, men å andra sidan är militären helt säkert helt tillräckligt fittig utan att man sku göra den på ett språk man inte behärskar riktigt...

Men nåja. Jag hinner i alla fall fundera än. Och träna. Och ångra mig. Och våren kommer ju nog, oavsett om jag tar ett beslut eller inte.

Motivationsprat om Morgonen

Det kom sig här i somras, jag är inte säker på vad som utlöste det ens, men den där tanken som nån gång snurrat i mitt huvud - "Tänk om man sku fara ti milin?" - dök upp igen. Den har nån gång surrat förbi, men jag har alltjämt viftat bort den. Nu hann den dock sätta sig ner innan den flög vidare, och en kväll fann jag mig faktiskt klickandes runt på Finska Arméns hemsida. Nån kväll i samma veva fann jag mig sittandes i samma badkar som herr Pojkvän, där jag bad honom berätta mer om armén, efter att ha ventilerat mina tankar. Och därifrån har det bara gått "utför" så att säga - Skulle jag vara i Finland för stunden skulle jag nog ha alla papper ifyllda redan, och januari känns så långt borta...

Bild från wikipedia

Jag tror att en liten detalj kan ha varit att en bekant som jag spenderat tid med i sommar, har gjort frivillig militärtjänst. Och det visste jag inte först. Och dedär tankebanorna satt igång andra tankebanor, antar jag... Då jag sedan påbörjade min infojakt på nätet och bland vänner, så var hon en av de första jag tog kontakt med, och hon stödde nog min idé till hundra procent. "Sök för allt i världen dit. Om du ens lite har övervägt det kommer du i framtiden bara ångra dig ifall du int ens prova på det."

För att det känns som jag borde, om inte annat så för egen själafrid, så tänkte jag lista mina motiveringar här i bloggen;

• Jag tycker det är dumt att det är obligatoriskt bara för män. Och det vore ju hypokritiskt att sen inte själv leva som man, tjah, "lär". Civiltjänst för kvinnor vore en fin idé tycker jag, men det handlar väl om pengar...
• Ifall något skulle ske, och folk på riktigt skulle kallas in, så vill jag veta vad som sker vid fronten.
• Jag är lite sån att om nån säger "Det här får du int göra", eller "dethär sku du int klara av", så vill jag bara göra det ännu mer. Och hela det att kvinnor int förväntas fara till milin räcker :P Vittu att jag kan, och att jag ska.
• Jag tror att det skulle utveckla mig som mänska, särskilt ledarutbildningen, och att det vore jättebra livserfarenhet.
• Jag vill bevisa för mig själv att jag klarar av det - kanske då mest den fysiska delen, men också den mentala. Eller i annat fall - godta att jag inte klarara av det.

Så att ja, både väldigt själviska och någorlunda idealistiska skäl har jag iaf.

Hej du vackra kvinna, du fanns på google, så jag lånade ett lyckat foto av dig härifrån, hoppas det är okej!

Eftersom det finns ganska mycket osäkerheter i luften än (Jag kanske ångrar mig, jag kanske får B-papper, vad som helst kan hända) har jag inte berättat det åt supermånga än (eller så var tanken, men en lite smålullig kväll på pubbel spillde väl det åt halva sällskapet...). De som jag faktiskt pratat igenom det med är herr Pojkvän, herr Expojkvän (som är en god vän som dessutom har varma miliminnen), fröken Bästis, en mera avlägsen vän, och så föräldrarna för att de undrade över en lite märklig FB-status jag hade :P Tror att jag gör det officiellt först då/om jag får inryckningspappret.

Det var nu allt för idag :)

Bloggdiarré

Ursäkta uttrycket, men det finns alltid så mycket att skriva om i början... För att hålla koll ska jag försöka lista allt jag känner att jag vill ventilera:

• Träningspladder
• B-pappers-skräcken
• Velandet kring vapenslag, tjänstgöringsplats och -språk
• Motivationen bakom mitt beslut
• Bra länkar, såsom till Aamukampa och Drakan-dokumentären...
• Nervositetsfaktorer

...säkert finns det mer. En stor orsak till att jag börjar blogga redan nu är nog att få ett sätt att helt enkelt skriva av tankarna, och sedan att försöka hålla uppe träningsmotivationen ;)
Kan helt kort säga att jag idag sprang mitt livs första Coopertest, och att jag landade på knappa 2300 meter. Rätt otränat får det vara ett helt okej resultat, och så finns det helt enkelt plats för förbättring... ;)

You're in the blogosphere now.

Nåja, så kom jag mig äntligen för att starta upp denhär bloggen, för att hålla den här delen av mitt liv särskilt från resten (och för att jag inte delgjort mina militära planer för särskilt många än).

Presentation?
Jag är en halvvuxen finlandssvensk tös som här i slutet av sommaren 2013 kom mig för att nysta upp tanken på frivillig militärtjänstgöring för kvinnor, och fann mig vara mycket mer motiverad och intresserad än jag någonsin insett. Det som under tidigare år varit ett nyfiket intresse och en övergiven plan, kom att bli en faktisk framtidsdröm, och planen är att skicka in alla papper under vårvintern 2014, och förhoppningsvis kunna rycka in i kontingent II/14 (även om jag misstänker att det blir senare). Tjänstgöringsort och förband funderar jag ännu på, men jag har ju fram till januari på mig att fundera, så månne det inte klarnar. För stunden intresserar ELSO i Riihimäki, men även Dragsvik bara av praktiska orsaker. Mer om det nån annan gång.

Här tänkte jag ventilera mina tankar och planer, träningsfunderingar, frågor och sånt. Tjah. He va nu he. Är för trött för att skriva mer för stunden, och har i nerverna på att försöka få den här bloggen att se ut för nåt :P