Motivationsprat om Morgonen

Det kom sig här i somras, jag är inte säker på vad som utlöste det ens, men den där tanken som nån gång snurrat i mitt huvud - "Tänk om man sku fara ti milin?" - dök upp igen. Den har nån gång surrat förbi, men jag har alltjämt viftat bort den. Nu hann den dock sätta sig ner innan den flög vidare, och en kväll fann jag mig faktiskt klickandes runt på Finska Arméns hemsida. Nån kväll i samma veva fann jag mig sittandes i samma badkar som herr Pojkvän, där jag bad honom berätta mer om armén, efter att ha ventilerat mina tankar. Och därifrån har det bara gått "utför" så att säga - Skulle jag vara i Finland för stunden skulle jag nog ha alla papper ifyllda redan, och januari känns så långt borta...

Bild från wikipedia

Jag tror att en liten detalj kan ha varit att en bekant som jag spenderat tid med i sommar, har gjort frivillig militärtjänst. Och det visste jag inte först. Och dedär tankebanorna satt igång andra tankebanor, antar jag... Då jag sedan påbörjade min infojakt på nätet och bland vänner, så var hon en av de första jag tog kontakt med, och hon stödde nog min idé till hundra procent. "Sök för allt i världen dit. Om du ens lite har övervägt det kommer du i framtiden bara ångra dig ifall du int ens prova på det."

För att det känns som jag borde, om inte annat så för egen själafrid, så tänkte jag lista mina motiveringar här i bloggen;

• Jag tycker det är dumt att det är obligatoriskt bara för män. Och det vore ju hypokritiskt att sen inte själv leva som man, tjah, "lär". Civiltjänst för kvinnor vore en fin idé tycker jag, men det handlar väl om pengar...
• Ifall något skulle ske, och folk på riktigt skulle kallas in, så vill jag veta vad som sker vid fronten.
• Jag är lite sån att om nån säger "Det här får du int göra", eller "dethär sku du int klara av", så vill jag bara göra det ännu mer. Och hela det att kvinnor int förväntas fara till milin räcker :P Vittu att jag kan, och att jag ska.
• Jag tror att det skulle utveckla mig som mänska, särskilt ledarutbildningen, och att det vore jättebra livserfarenhet.
• Jag vill bevisa för mig själv att jag klarar av det - kanske då mest den fysiska delen, men också den mentala. Eller i annat fall - godta att jag inte klarara av det.

Så att ja, både väldigt själviska och någorlunda idealistiska skäl har jag iaf.

Hej du vackra kvinna, du fanns på google, så jag lånade ett lyckat foto av dig härifrån, hoppas det är okej!

Eftersom det finns ganska mycket osäkerheter i luften än (Jag kanske ångrar mig, jag kanske får B-papper, vad som helst kan hända) har jag inte berättat det åt supermånga än (eller så var tanken, men en lite smålullig kväll på pubbel spillde väl det åt halva sällskapet...). De som jag faktiskt pratat igenom det med är herr Pojkvän, herr Expojkvän (som är en god vän som dessutom har varma miliminnen), fröken Bästis, en mera avlägsen vän, och så föräldrarna för att de undrade över en lite märklig FB-status jag hade :P Tror att jag gör det officiellt först då/om jag får inryckningspappret.

Det var nu allt för idag :)