Emellanåt har jag väldigt svårt att internalisera (det heter knappast så på svenska, men här är jag mindre brydd) att jag är i milin. Att jag tjänstgör i den finska armen. Det känns som en främmande tanke trots att jag bevisligen är här. Och nu har redan mer än en tredjedel av g-perioden gått. Fatta det!
Emellanåt fattar jag det mer. Som idag, då vi satt och vilade vid skjutbanan och väntade på vår tur, med hörselskydd på. Jag hörde bara min egen puls, såg den gråa, regntunga himlen över mig, och just då kände jag precis var jag var. En lite motsvarande känsla kom över mig första gången vi gick hem från g-skogen och jag gick andra, direkt efter fru undersergeant. Då kändes det verkligt, men som nån annans verklighet. Jag kom att tänka på den där bokserien om de australiensiska ungdomarna som blir gerillakrigare. Den borde jag läsa om...
Imorgon kommer aspiranterna tillbaka från RUK:in, och den enda kvinnliga aspiranten kommer bli vår nya stugförman. Det ska bli lite spännande, det lär väl bli ännu mer noggranna städningsrundor och sånt nu. Nå, det ser vi väl sedan.
Idag sade en plutonkamrat att han fortfarande har svårt att förstå vad jag gör här frivilligt. Jag svarade att jag inte är helt säker på det själv heller. Och nog tänker jag ju.
Idag, under morgonens stridsövningar, var jag rätt säker på att jag skulle vara hemma före helgen. Igår ville jag ännu sikta på RUK:in och ATU. Just nu vill jag åtminstone avvakta tills 45 dagar gått. Med andra ord velar jag nåt enormt. Visst har jag ju det bra här, men det har jag hemma också, och där får jag själv bestämma vad jag vill svettas över, när, i vilka kläder, och till ljudet av vems ropande. Därutöver har jag insett att jag vore rätt värdelös i en riktig krigssituation - en börda. Jag tror mina handgranater idag flög kanske 10 meter. Meeen å andra sidan, den riktiga situationen ska väl inte användas som svepskäl...
Nåja. Förhoppningsvis hinner jag tänka i helgen. Tänka och krama vänner och känna efter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar