Det hela blev mitt i allt så verkligt. Jag följer en del kvinnliga (blivande) rekryters bloggar, och sen har jag två bekanta som rycker in idag, och tanken på att det om ett år är jag som packar ner det sista i väskan och beger mig söderut... det är lite överväldigande :) Samtidigt kan jag inte ljuga och påstå att jag inte ser fram emot det, för Gudarna hjälpe mig, det gör jag! Helt säkert kommer jag förklara mig själv sinnessjuk många gånger om än pga. det uttalandet, särskilt med tanke på alla de "skräckhistorier" som mina manliga vänner så vänligt kommer dragandes med hela tiden. Men just nu? Nej. Jag önskar nog lite att det var jag...
Men varför då då? Vad är det som lockar?
Jag vet inte riktigt. Det är väl åtminstone delvis den där längtan till ett helt annat liv. En annan typ av eskapism, kanske. Var i mitt vanliga liv lär jag mig bli skrikt åt, och att gå i raka led och att ladda gevär? Inte nånstans i mitt liv tror jag ju att det är saker jag kommer att få praktisk användning av (förutom eventuellt det där med att bli skrikt åt), men jag är ju en sån där mänska som vill GÖRA ALLT. Både i gymnasiet och nu på uni vill jag läsa allt; om jag följer planen för mitt kandidatår så kommer jag ha läst tillräckligt för att ha fem biämnen. På buffétserveringar känns det som ett slöseri med liv ifall jag inte får smaka lite av varenda rätt. Så jag vill uppleva det här, också, kanske delvis för att det är något som "kvinnor inte ska göra", och för att jag är en sån kärring mot strömmen. Och för att jag tror att det skulle styrka mig som mänska, eller som kvinna, eller nåt. Sällan i mitt liv har jag velat ta på mig den här typen av utmaning. Nu vill jag göra det, så därför gör jag det.
Sen har vi ju också detdär med att jag tycker det är urdumt att det ska vara obligatoriskt för män men inte för kvinnor, och lite av ett ställningstagande mot det, men det är nog inte en vägande orsak. Och vad om det blir krig, och du måste döda nån? Den frågan har jag redan hunnit få. Nå, för det första tror jag inte på att krig utövas på det viset mer, och skulle en sån situation uppstå så skulle EU eller nåt annat organ ställa sig emellan. Men skulle det komma till det så skulle jag känna mig otroligt skyldig ifall jag fick privilegiet att stanna hemma då många av mina manliga kamrater skulle skickas iväg - bara för att jag är kvinna. Nej, då är det väl precis lika jobbigt för mig, och jag tycker inte kromosomer ska ge mig en undanflykt.
Huhhu, stora tankar en måndag morgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar