Lepoo.

Nåja :) Efter en lång helg full av motgångar och framgångar har jag landat i verkligheten igen, och ska försöka sammanfatta de senaste dagarna i text- och bildformat. Ursäkta redan nu, för att det helt säkert blir långt!

Det hela började dramatiskt med att jag satte mig på tåget i Vasa och i Riihimäki insåg att min väska blivit stulen. Jag hade lagt den i en väskställning och satt mig i bänken framför, och sedan sovit en bit av vägen och heller inte kontrollerat vem som rört sig bakom mig, för vem gör nu det?! Paniken slog till, och eftersom tåget skulle fortsätta mot Hesa och jag skulle byta tåg så sprang jag i panik till konduktörerna, som printade ut telefonnumret till hittegodstjänsten och sa att jag borde göra en brottsanmälan. Och där stod jag, tursamt nog med telefon och plånbok i axelväskan i gott förvar, men utan alla de grejor jag hade packat med mig inför helgen, såsom ficklampa, kniv, simdräkt, underkläder och en massa andra personliga grejor som jag skulle ha användning för efter resan...

Då satt jag mig vid väggen och grät lite, och så ringde jag en vän som gav mig en massa sympati, och undrade om jag inte kan köpa det jag behöver? Nå, jag ringde till kursansvarige och sa att jag antagligen inte kommer, och bestämde mig för att kolla med biljettförsäljningen ifall jag hinner till Villmanstrand med nåt senare tåg, för mitt förbindelsetåget hade hunnit gå i paniken. Jo, en timme senare gick nästa, och jag behövde inte betala för att jag missat tåget. Tack, snälla damen i kassan. Så for jag ut från stationen, hittade en Prisma, och rusade runt och köpte handduk, tandkräm, tandborste, strumpor, sportbh, trosor, ansiktsmönja och proteinpatukker och gick tillbaka till stationen. Ringde också pånytt till kursen och undrade om jag hinner då jag är i Villmanstrand 16.15 (registrering var 15-16.30). De sa att jo, jag hinner. Sen blev jag ännu uppringd och informerad om att jag blir upplockad vid stationen. Huh.

Jah, DET var den dramatiska inledningen på helgen. Jag är rätt förvånad över att jag inte bara helt enkelt gav upp och åkte hem igen, vilket ju nog var min första tanke och impuls. Fuck it, liksom. Men nog är jag ju jävligt nöjd över att jag inte for hem!

Alla foton är tagna av kursdeltagare och uppladdade på FB

Då jag kom fram fick jag alltså privat skjuts till leirikenttä av en premiärlöjtnant, och så fick jag direkt gå och hämta utrustning. Skor, väska, jacka, byxor, t-skjortor, tröja, whatnot. Massa grejor, och då lär det ju inte vara något mot hur det är i verkliga situationen då man rycker in... Vidare mot en annan byggnad där jag fick byta om, och tydligen var jag nu inte jättesen trots att jag nog kom i sista sekunden, för många bytta nog om än. Sedan samlades vi alla i en sal (Haha, Vöyrinsali! :D What?) och fick en hel del info om helgen. Sedan satte vi oss i en buss och for iväg mot skjutbanan, där hela helgens läger skulle äga rum.

Före uppvisningsmarschen

Jag tror jag får ta och förkorta, för annars tar det här hela veckan.
Nå, på hela helgens program stod bland annat skjutövningar, övningar i sluten ordning, första hjälpen, minering, ansiktsmaskering, uppsättning av tält, bastu, fältkyrka, marschuppvisning och så förstås matpauser och natt-eldvakt och sådär. Jag hörde till A-kompaniets (vi var två kompanier) andra pluton, grupp 3, och vi var bara tre personer plus vår gruppledare. Helt jättebra fiilis, och bra skolningar och ledare, även om jag nog hade förväntat mig lite mera strikthet och kuri. Och mera fysiskt arbete, och sämre "olosuhteet" (min svenska funkar lite dåligt för stunden), för vi rörde seriöst inte på oss just alls - vi fasiken åkte buss till skjutbanan från tältlägret och det kan inte ha varit mer än en halv kilometer bort - och även om vi sov i tält så var det ovanpå "knäckebröd" (träkilar), och med rinnande vatten och utehus 100 meter bort. Jag hade liksom förväntat mig fältkök och mitt-i-skogen och mera träning. Men nåja, av alla 60-70-deltagare var där nog rätt många över, säg nu, 40 år, som nog mest var där för fiilisen. En hel del blivande rekryter nog också :) En av tjejerna i min grupp rycker in i januari, t.ex.

Söndagslunch. Inte min bricka.

Ja, även om vi åt under tak och fick kaffe/te/kakao och kex/choklad/munk/bulle till varje måltid, så var nog inte den varma maten något att hänga i julgranen. Särskilt inte vegematen :P Vi var två vegetarianer, och vi suckade nog djupt under söndagslunchen... På fredan var det helt okej, pasta med sojafärs-sås med morot i. Lördagslunchen var i princip samma sak, med lite mer vatten i och mera makaroner, dvs. typ pastasoppa. Till middag var det egentligen precis samma som lunch, med lite sojafärs tillsatt. Pastan började smaka färdigtuggad, kan jag meddela. Och på söndan var det purésoppa. Jag kunde inte avgöra om det var potatispuré eller om de bara tagit den gamla maten och ännu puréat pastan, men det var svårt att få ner :P Men som vår plutonchef sa, är PV:s mat inte särskilt proteinrik. Förutom den varma maten fick vi bröd till alla måltider, och om man hade tur fanns det ost till vegena. Och sen trip och en massa sött. Bleh. Blir nog att ta med proteintillskott sen till hösten.

Bild: http://www.puolustusvoimat.fi/

Förutom maten var dock allting helt grymt bra ordnat. Till och med kipinäskiftena var en fröjd :) Jag som är van vid att sova i iskalla, genomblöta medeltidstält sov som en stock i de uppvärmda halvplutonstälten. Sen hade vi ju också grymt med utrymme, 6 pers i varje tält...
Skjutandet var till min stora förvåning APROLIGT :D Vi fick testa skjuta både med pistol (Glock) och stormgevär. Första övade vi med eko/ego (?)-vapen, och sedan for vi ut på banan. Vi började med pistolövning, och 5 skott. Nervöst var det, men då jag fick gå fram och kika på tavlan så hade jag fyra 10:or varav en i napakymppin, och en 9:a. "Noh, nehän meni ihan mihin piti", tyckte vår utbildare :) Sedan sköt vi 5 skott till, och det var ungefär samma resultat, skulle det nu varit 48/50 istället för 49/50). Sedan hade vi "tävlings"rundan, med 10 skott, och då gick det naturligtvis lite sämre, men ändå riktigt skapligt - tre 10:or, sex 9:or och en sjua, och ett "pirun hyvin ammuttu" av utbildaren. :)

Sedan hade vi då stg-skytte, och det bävade jag inför, för det gick bokstavligt åt pipsvängen då vi övade. Jag har ju rätt dålig syn, och särskilt knepigt blir det då man måste sikta med ett öga, eftersom jag är högerhänt men vänsterögd. Nå, vi övade nu enligt samma princip, och helt skit gick det nu sist och slutligen inte. Vi sköt 5+5+10 som med pistolerna, och alla skott hamnade åtminstone i tavlan utom ett i den sista omgången, och om jag minns rätt var alla de skotten utom ett innanför sexans område. Många åttor och nior ändå. Jag skyller mycket på adrenalinet från skotten omkring en, rekylen i axeln, och det faktum att vi sköt i hällregn. Vi hade regnjacka med, men inga byxor, och vi sköt i liggande ställning. Det. Var. Blött. Men skoj!

Annat som jag hamnade ut för var t.ex. att resa ett sissitält på 20 sekunder ;) Vi var 8 frivilliga som spelade lite teater för de inbjudna gästerna, och alltså kom inrusande med tält och kamin på order, dök in under tältduken och höll det spänt medan fältväbeln berättade om kursen, och fick eld i kamin med hjälp av en inoljad trasa, och sedan på 5 sekunder rev tältet och rusade in i skogen då det kom signal om att fienden närmade sig. Lite småfånigt, men samtidigt helt skoj :) Det lär ha hamnat på film också, och det var ett filmteam med hela helgen som borde göra en sammanfattning av lägret. Ska bli skoj att se..!

Vi hade också besök i utomhuskyrkan, och fick gå i bastun på lördag. JÄVLAR vad skönt det var. Solidariteten mellan deltagarna var också helt huippu, och mina tältkamrater lånade mig shampoo och klocka och allt möjligt utan att jag ens behövde be om det. Efter att kursen var slut fick jag också skjuts till Esbo med en tjej och sedan hjälp att hitta in till kampen av en annan medresenär. Några större problem med språket hade jag heller aldrig, vilket jag är supernöjd över. Flera gånger fick jag frågan om huruvida min familj är helt finsk eller varifrån mitt efternamn riktigt kom, men det är väl bara att vänta sig i södra Karelen, där folk seriöst kunde bättre ryska än svenska :)


Som sammanfattning så var det verkligen ett toppenveckoslut, och jag skulle rekommendera vem som helst att delta i nån av mpk:s kurser ifall det finns intresse och möjlighet. Själv har jag 315 dagar kvar tills Dagen D, och även om det gångna veckoslutet inte hade särskilt mycket med den verkliga militärupplevelsen att göra, så ser jag nog fram emot den kommande hösten mer än nånsin nu.